Dagens Nyheter – 9 december 1868, sida 3

söka undgå, och med förstulna blickar bad den gamle sin vän Adamas använda den uppfinningsgåfva, försynen förlänat honom, och som vid så många tillfällen burit goda frukter. Adamas gick och kom; han var vänlig och glad då han talade med soldaterna; deremellan, när ingen såg honom, ref han sig förtviflad i hufvudet. Han tänkte på att låta den yttre borggården öfversvämmas, hvilket lätt kande åstadkommas gerom att öppna damluckorna, eller också att sätta eld på slottet med oanvändarde af några till hands varande höstackar. Det var hans mening att, så snart han förmått fienden att taga till flykten, sjelf med fara att sveda sitt skägg släcka branden, innan någon nämnvärd skada deraf hunnit uppstå; men midt uvder det, han fonderade, fick han se Lanriane komma gående helt lugn och stolt, ledande Mario, hvilken åter var blek och syntes tankfull. Mohrinran följde dem gråtande. Fyra soldater gingo på vördnadsfullt afstånd. Se här hvad som hade passerat. Lanrisne hade låtit Mercedes omtala, hvad som var å farde. Hon hade insett, att hennes vänner, på hvad vis de än sökte försvara henne, skulle utsätta sig för möjligheten att blifva anklagade såsom högförrädare. Hon hade sig väl bekant att hennes far satt sitt hufvud på spel, och då hon såg honom afresa, hade hon förutsett att henncs egen fribet förr eller sednare skulle komma att blifva hotad. Härom hade hon aldrig sagt ett ord; men hon var beredd att heldre utstå de bittraste lidanden än att förneka sin öfvertygelse. Det var förgäfves Mario och Mercedes bådo benne tga och förhålla sig stilla. Hon höjde rösten, förklarande att hon ville öfverlemna sig j deras händer, som sökte herne; och då hon varseblef cn afdelning af soldaterna, gick hon