Dagens Nyheter – 7 december 1868, sida 2

rans att nedlägga på den. Hr Hedin talade , denna förenings vägnar, och gjorde det Jå ett sätt som anslog alla. Blanche, som jelf vunnit sin storhet genom sitt arbete, ar alltid arbetarens vän, och han var det cke blott i följd af sitt goda hjertelag, utan f fullaste öfvertygelse. Hvad han kämpade ör var menniskovärdets rätt, personlighetsrincipen; men han ville icke blott göra vällande allas rätt, utan i lika mått allas ligt. Han betraktade ej samhället såsom tt hushåll, der få äro herrar, några barn ch de flesta tjenare, utan som en familj, vf hvilken alla äro medlemmar. Han hade tridt en god kamp och mötte döden obeegrad. . Efter hr Hedin framträdde hr Demontowicz och tolkade på tyska språket den tacksamiets skuld, hvari härvarande landsflyktige olackar stå till den aflidne, hvilken, alltid sn vän af den förtryckte och lidande, varit len förste att räcka handen åt tal. olycklige andsmän, som sökt en fristad i Sverige; och å desses vägnar, liksom å alla landslyktige landsmäns, nedlade han, såsom en oärd af vördnad och tacksamhet, en krans på den aflidna menniskovännens graf. Afven den enskilde vänskapen hade det blifvit förunnadt att vidgrafven gifva uttryck it de känslor, med hvilka en oräkneligt stor vänkrets nalkades denna grift. Hr Hedberg tolkade, under ett af stundens allvar dämpadt bifallssorl, dessa känslor i följande vackra verser: Vid grafven stå vi Farväl att säga, Till grafve! vi Att fride . Och skrankor alla Vid grafven falla, Hur fast de stå, — Från landen, hafven, Vi gå mot grafven Hvarthän vi gå. Vid brafven tiger Det lömska pratet; Till grafven stiger Förmildradt, hatet. Der löses smärtan Hos trogna hjertan. I stilla gråt; Dit följa vinner, Dem sorgen bränner, Den döde åt. Vid grafven talar Blott sannings tunga, Dess näktergalar Ej smicker sjunga. När dit vi trida, Vi oss afklida Hvart stoftets band, Och, arma, rika, Stå alla lika Vid grafvens rand. Från tidens bölja Till fridens rike, I dag vi följa En af de rike. Och om man frågar Der skaran tågar: Hvem görjes så? — Går svar ur ringen: J En vän som ingen, En man som få! En skald som sjungit Hvad skönt hån ville, IT slag såfm klungit Af kraft och snille. 4 En skal som målat ! Hur 2SEt strålat T stoftefs vrår; Hur löjet njutit, Och sorgen gjutit Sin tysta tår Vv En man, jemt redo Att hjelp beskära -Åt dem som stredo För ljusets ära! En man med sinne För fädrens minne; För tidens kraf; En man som ärligt Allt skönt och herrligt Sin kärlek gaf. 1 En man med hjerta För folkets strider, För folkets smirta IT alla tider. Som varm lik solen Från talarstolen Har slungat fram Td6ers skara — , Om ock med fara För seklers dam! En man som glömmes Först sent i norden; Fast nu han gömmes I mörka jorden. — Med kraft ej mattad, Af döden fattad, Blef kallt hans bröst, Förrn känslan svalnat Och elden falnat IT lifvets höst. Snart hiddad är han