Dagens Nyheter – 5 december 1868, sida 3

någo arabiska och dessutom ingaf mig medlidaride, emedan hon såg så sjuklig och olycklig ut. Mercedes och jag voro vänliga mot henne, och hon tyckte om oss. Hon kallade Mercedes sin mor och mig sin lilla man. Och när jag sade: nej, jag vill inte, så grät hon och var vid dåligt lynne; för att trösta henne, måste jag då ibland säga: ja, ja, så är det! I natt har hon visserligen varit oss till mycket stor nytta; det vore synd att förneka detta. Så t. ex. sprang hen med vigtiga underrättelser till herr Robin ooh Wilhelm VArs, såsom jag bad henne; men icke desto mindre, oaktadt all sin tjenstvillighet syntes hon mig obehaglig ... Jag erfor en viss afsky för henne; ty jag märkte och kände att hon var ond, att hon icke hade något begrepp om hvad man kallar religion. Derför fann jag denna benämning: min man, hvarmed hon så ofta, ehuru mot min vilja, tilltalat mig, änvu mera förhatlig. Mitt inre uppreste sig deremot: och vet du, jag kom ihåg dig. Jag tyckte mig se på ena sidan om mig en afgrundsande, hvilken antagit bennegs gestalt, och på den andra en god engel från himmelen... I denna skyddande engel ingenkände jag dig. Under det Mario yttrade detta, nedföll en sten från hyddans tak så nära Lauriane, att föga fattades att den träffat henne. De båda barnen aflägsnade sig skyndsamt — ty de trodde att Astreas slott möjligen skulle rasa — och de gisgo att uppsöka markisen, hvilken väntade dem vid middagsbordet. (Forts.)