Dagens Nyheter – 5 december 1868, sida 3

skar alla dem som jag älskar. Och då du säger att man bör tycka om sin man, så vet jag att du alltid skall hålla af mig, om vi blifva gifta. Men gifter du dig med en annan, så skall du ej mera tänka på att älska mig. I sådant fall blir jag mycket ledsen och jag är nästan färdig att gråta nu, bara jag tänker derpå. — Ack! du gråter ju redan! utbrast Lauriane och torkade honom med sin näsduk i ögonen. Jag säger dig, Mario, att jag tydligen ser att du mår illa, och derför mäste du gå till sängs så fort som möjligt; ty du gör dig onödiga bekymmer, du grubblar, i stället för att giädjas öfver hvad du i natt uträttat. — Hvad som händt, det hafver händt, sade Mario, och hvad som kommer att hända... jag vet icke hvarför jag tänker derpå nu, ehuru jag ej vill det... — Du är för mycket uppskakad, yttrade Lauriane. — Kanhända! Jag känner mig. i. alla fall icke trött, och jag vet ej, hur det kommer sig att jag tänkt på dig heia natten, så ofta jag lupit någon större fara. Om vi bägge, min far och jag, omkomma, har jag sagt till mig sjelf, hvera skall då rädda min Lauriane? Sannerligen, du har lefvat i mina tankar nästan beständigt, så att jag kanske alltför mycket förgätit Mercedes och alla de andre. I synnerhet då jag träffade Pilar föresväfvade mig din bild. — Och hvarför föråe denna elaka flicka dina tankar på din Lauriane? , Mario besinnade sig ett ögonblick, hvarefter han svarade: — Derför, ser du, att jag under min vistelse hos ziguenarne ofta lekte och språkade med den lilla flickan, som kan tala spanska och