Dagens Nyheter – 5 december 1868, sida 3

april 61 Ir. Genom lorgnetten. TIL Carl den tolfte! Detta namn har under de sistförflntna dagarne gått öfver millioner läppar; och millioner bjertan hafva lifvats af en gemensam rörelse infor det stora minne, hvars bild den fosterländska och koastnärliga ingifvelsen i endrägtig samverkan frambesvurit ur sin halftannat sekel gamla graf. Historien, den änvgsligt forskande, strängt nagelfarande, må finna fel hos regenten och menniskan; men i nationens bjerta har den ungdomliga hjelten städse lefvat djerf och storartad och tillika ädelt lugn och trygg med sin Gud, sin rätt och sitt trofasta folk. Och just sådan träder hans bild oss till mötes: de spridda strålarne af denna mäktiga nationalkänsla, samlade liksom i en enda brännpunkt uti en snillrik konstnärs fantasi och njerta, hafva upplyst haas omdiöme och vägledt hans hand till det stora verket: Svenska folkets glänsande insegel på sin kärlok och sin minnesgodhet. är LJ Men hvarje tid har sina män. Jag bekänner uppriktigt, att en herrskare, sådan som tolfte Carl, i närvarande tidpunkt skulle iosgifva mig mera fruktan än tillfredsställelse: liksom jag tror, att herrar hästgardister förfarit mera tidsenligt, om de en smula modererat sitt uppträdande å la Carl den tolftes bussar, då de häromaftonen gingo lös på en till största delen alldeles fredlig och utan undantag obeväpnad befolkning. xx x Eller skulle dessa präktiga krigare, då de stå under inflytande af harmens lidelse, tilläfventyrs vara höjda öfver svensk lag och rätt? x x Ed Denna lilla fråga skulle jag vilja till närmare begrundande underställa den unge man, som den nämnda attonen at sin krigiska ifver lät sig hänföras att -andra ridderliga idrotter oberäknade — till häst intränga i Operabnsets förstuga, för att utdrifva några ditin flyktade individer. Såsom konstridt må denna bragd vara anmärkningsvärd nog — och jag betviflar så mycket mindre, att vår nobla jockey-klubb skall bland sina vackraste minnesblad inrista densamma, som hjelten är en dess finaste blomma — men huru den rimmar sig med den svenska strafflagen, derom är jag icke lika viss. Då i England de underordnade militära eller polismyndigheterna vid liknande tillfällen göra sig förfallna till maktmissbruk, fäster sig den allmänna uppmärksamheten i främsta rummet vid de order eller instruktiöner, hvarefter dessa tjenstemän handlat: det skulle icke vara utan intresse att erhålla kännedom om de order, som denna gång föranledt militärens ingripande, samt huruvida de rättfärdiga äfven våldsamt inträngande i enskilda eller allmänna boningar. Kd x Jag kan nemligen omöjligen föreställa mig, att man i så pass kritiska ögonblick gifver en ung, oerfaren officer fullmakt att göra och låta efter sitt eget brushufvud, eller bunden endast af allmänna och sväfvande föreskrifter. Något hvar borde kunna hoppas att i en högre makts händer, än en löjtnants på Lifgardet till häst, hafva öfverlemnadt, huruvida han skall blifva öfverriden i traf eller karrier eller helt enkelt skingrad? i skridt, om han skall få smaka flatan af klingan eller bibringas ett sabelnugg efter konstens reglor; om, med ett ord, han skall behandlas såsom fiende eller medborgare. Edra order derför, herr löjtnant, gil vous plait! xx x Det är af så mycket större vigt, att i fråga härom ingen ovisshet eger rum, som våldsamheter af den allra betänkligaste och brottsligaste art verkligen egt rum. Det har inträffat, att en norsk officer, som för deltaga.de i den svensk-norska militär-kommittens arbeten vistas härstädes, vid återvändandet sistlidue lördagsafton från en middag hos er landsman