Dagens Nyheter – 1 december 1868, sida 2

folkningens och militärens sida. Förloppet vid lördagsnattens kravall relaterades i allmänna drag i gårdagsnumret: hurusom en hop okynniga pojkar genom sina anfall mot den olycksaliga läktaren framkallade folksamligar på Arsenalsgatan och torget, hvilka samlingar oupphörligen växte, men dock förhöllo sig lugna, och hurusom upprorslagen proklamerades för denna lugna allmänhet och militär anryckte, hvilken sedan såsom en skyddande mur omgaf det dyrbara brädskjulet. IMen först derefter vidtogo de scener, som med rätta kunna hänföras under rubriken oordningar, desto vidrigare,som de utfördes i lagens namn, på vederbörandes befallning, af en del af garnisonstrupperna. Man ansåg nemligen tillständigt att genom kavallerichocer jaga hem dessa fredliga, men nyfikna åskådare af några pojkars tillämnade ofog, af hvilka det aldra största antalet förvisso voro i fullkomlig okunnighet om upprorslagens högtidliga uppläsande och det dermed följande påbudet om allmän hemgång, vid äfventyr att vapenmakt skulle komma att användas. (Mot fredlige män och värnlösa qvinnor!) Att de personer aflifgardet till häst, hvilka utförde denna föga ärofulla bragd, såväl till befäl (hvad beträffar en och annan) som manskap fullgjorde detta uppdrag con amore, det syntes tydligt. Man har endast hästarnes instinktsmessiga motvilja för att nedtrampa menniskor att tacka för att ej flera olyckor inträffade, än hvad som blef fallet. Under eder och oqvädinsord jaga des ensamme vandrare, likt vildbråd, genom allerna, genom gatorna, ner från trottoarerna, trots alla protester i ordningens namn af de sålunda förföljda. På sabelhugg sparades icke; krigarblodet jäste öfver. Man handlade ju dessutom i lagens, ikonungens namn! Fältskärsstugorna i grannskapet af valplatsen fingo emellertid sysselsättning. På tal härom bör den rättvisa göras fotfolket, att det, likaväl som polisen, gentemot allmänheten iakttog en hållning, som var i allo berömvärda och länder det till största heder. Framåt klockan ett på lördagsnatten voro åskådarne hemjagade. Söndagseftermiddagen vid fyratiden drogs åter en militärkedja kring läktaren och den södra delen af torget. Folk började samlas; men då man fann läktaren vara väl skyddad, gaf sig oviljan luft på annat sätt. Under stoj och hurrarop drogo hopar af pojkar fram genom åtskilliga gator. Tyvärr gjorde enskilda individer af dessa okynniga sig saker till fönsterutslagningar på flera ställen, bland annat i öfverståthållarehuset. De värsta skrikhalsarne anammades emellertid af polisen, och de tyste åskådarne och de som olyckligtvis af en eller annan anledning befunno sig ute på gatorna — om dem drogo åter lifgardisterna till häst försorg på ett sätt, som var egnadt att väcka den rättmätigaste förtrytelse. Denna gång utsträcktes chocerna till aflägsnare delar af staden, utan att dertill, på de flesta ställen, annan anledning gafs, än att gatorna voro befolkade med hemgående, intet ondt görando och intot andt ananda Parcanar Vi äro i tillfälle att anföra exempel i mängd på huru ensamme, fredliga vandrare med sabelhugg och otidigheter öfverföllos, samt jagades från trottoarerna, till och med då de stodo utanför sina egna portar; vi kunna berätta, hurusom fyra i sporrsträck ridande gardister i trakten af Hötorget förföljde en pojke; hurusom en från en sångrepetition till gårdagens fest hemgående ung sångare förföljdes och erhöll ett hugg, som skadade två fingrar; hurusom en hästgardist på trottoaren vid Arsenalsgatan, utan ringaste anledning, pröfvade sin klinga på en ensam stående person — exempel kunna, som sagdt, framdragas i mängd, och icke sådana, som grunda sig på lösa rykten, utan på åsyna vittnens utsago, på trovärdiga personers, på våra egna ögons vittnesbörd. Det anförda torde vara nog för att beteckna det sätt att gå tillväga mot en fredlig befolkning, med hvilket myndigheterna i hufvudstaden funno lämpligt och passande att inleda högtidligheterna vid minnesfesten öfver svenska folkets hjelte. Det