Dagens Nyheter – 1 december 1868, sida 2

horom spände hanen på en pistol, och han ville med sin egen kropp skydda sin son. Så spart ban ansåg sig vara utom skotthåll, lät ban gossen få sin vilja fram; och de skyndade till skogen, der de i ruinen af det forna värdshuset gömt sina hästar. Under vägen såga de fru Pignoux och honnes tjenstflicka springa åt ett annat håll. De tyckte synd om dessa stackars qvinnor. Men genom att ropa dem skulle de ha bragt så väl dem som sig sjelfva i förderfvet. De antogo att de voro på väg till något gömställe, som de kände till. De. raska herrarne af Bois-Dor6 svingade sig upp på sina hästar och aktade sig noga för att följa stora vägen. Striden mellan banditerna kunde upphöra i hvilket ögonblick som helst. Dessa voro väl beväpnade och skulle säkerligen göra allt för att deras rof icke måtte undkomma dem. Men Rosidor och Sprätten voro lättfotade, så att det knappast hördes huru de galopperade öfver den fuktiga marken. Och som den smala skogsstig, hvarpå markisen och hans son redo, korsade de andra vägarne, måste förföljarne dela sig i flera partier, för att kunna hinna em. Det var framför allt af vigt att få ett någorlunda stort försprång; också tänkte de ifrämsta rummet på att vilseleda fienden. Efter förloppet af tio minuter höll markisen inne sin häst; och Mario gjorde detsamma. — Lyssna, sade den gamle. Kan du höra, om vi äro förföljda? Mario gjorde som han bad; men hästen flåsade så hårdt, att han iogenting hörde. Han hoppade då ur sadeln och aflägsnade sig några steg, hvarefter han återkom. — Nej; det är alldeles tyst, sade han. — Så mycket sämre! syarade markisen. De