Dagens Nyheter – 1 december 1868, sida 2

ha då slatat att slåss med hvarandra och tärka nu i stället på oss. Fort till häst, min son. Vi måste skynda, för att hinna fram till Brilbault, der våra vänner och vårt folk vänta oss. — Nej, min far, nej, återtog Mario, som redan satt sig upp på hästen; numera lära vi ingen träffa på Brilbault. Det är till Briantes vi böra begifva oss. O1! jag ber er, min far, tvifla ej om att jag har rätt. Jag är säker på hvad jag säger. Bois-Dor gaf vika utan invändningar. De hade minsann icke tid till att diskutera. De redo direkte till byn Lacs tvärsöfver en pidsträckt slätt, som hörde till godset Montevy. Det var mycket vågadt att färdas genom en skoglös trakt, der de kunde synas på långt afstånd och från alla håll. Faran var så mycket större som de ej kunde rida fort; ty på många ställen nedsjönko hästarne ända till knäen i dyn. Våra flyktingar tillryggalade emellertid ett ganska långt stycke, utan att förmärka några ryttare på landsvägen, från hvilken de höllo sig på ett par bösshålls afstånd. Detta var, enligt markisens tanke, ett mycket dåligt tecken. Slagsmålet mellan banditerna kunde antagligtvis icke räcka ännu. Så snart tyskarne kommit underfund med, att Maccabre icke var mördad utan endast innestängd, emedan han tagit sig för mycket till bästa, måste fred ha blifvit sluten, och Proserpina kunde ej anses ha glömt de fångar, som hon hoppats aftvinga en så rundlig lösen. — Att de icke förfölja oss utefter stora vägen, kommer sig deraf att de sett oss passera slätten; nu ha de väl gömt sig någonstädes i småskogen, der de lura på oss. Bellinda är hemmastadd här i trakten; hon har kanske visat dem på någon genväg. De skälmarne äro oss