Dagens Nyheter – 23 november 1868, sida 3

Sancho. Jag skulle ha gjort det, om jag icke, då han anföll mig, hört en hop andra nalkas, för att hjelpa honom, Då fann jag rådligast att begagna mina flinka ben och med största möjliga skyndsamhet begifva mig utför trappan. Han, som är kommen till åren, kunde icke följa mig, och jag försvann i trädgården. Men när jag väl var der, återstod för mig inte annat än att kasta mig i vattnet och simma hit... Här ha ni mig nu. — Kusk! utropade Adamas, hvilken, i olikhet med de flesta andra menniskor, oförstäldt visade sin beundran, då han såg eller hörde omtalas handlingar, som han visste med sig sjelf att han icke skulle ha kunnat utföra; du är lika stor som de största hjeltarne i Astrea! Om herr markisen vill lyssna till mitt råd, skall han uppsätta din bild i sslongen, för att föreviga minnet af ditt mod och ditt goda hjerta. — Är det blott fråga om att vara stor, genmälde den naive kusken, så är jag det nog; ty öfver min växt har jag aldrig haft anledning att klaga... Men jag täsker nu på något helt annat: mina stackars hästar. Sedan jag sett efter dem, skola vi rådgöra, huruvida vi icke genom ett litet utfall kunsa rensa yttre gården från... Du förstår mig. Hvad säger du om saken, gamle vän? Adamas var af motsatt tanke. Medan de båda tjenarne resonnera, vilja vi följa Mario. Vi upphinna honom vid det stora träd, som ännu i dag beskoggar Etali6. Gossen betraktar stjernorna, som han under jär herdelif lärt sig känna; klockan är omkring alt tio. (Forts.)