Dagens Nyheter – 23 november 1868, sida 3

ligheten. Det är först nu, sedan förgiftningarna egt rum, som man fattat eller trott sig fatta motivet till detta bedrägeri. Man påstår nemligen, att den anklagade, som noga öfverlade sina brott, med tålamod samlade de gifter, som användas för ögonsjukdomar, isynnerhet belladonna och atropin, viäxtbasen af belladonna. Men intet af allt detta ir bevisadt. Den anklagade kom till Gendve, der hon genast rekommenderade sig hos de förnämsta läkare och apotekare i staden. Hon var ytterst undfallande och gjorde ett visst intryck på alla genom sitt distingverade sätt att vara och tycktes stå långt öfver sitt stånd; man kunde taga henne för en läkare, klädd till qvinna. Detta har jag hört af en af de sjuka, som undgått hennes gift. Hon hade kunskaper eller kunde åtminstone en medicinsk terminologi, som förvånade till och med de i vetenskapen invigda. Hon var uppoffrande mot dem, som hon hade att vårda. Hennes rapporter till läkarne öfver patienternas tillstånd voro högst fullständiga och rika på förvånande detaljer. Inför sina förmän visade hon ett tjenstenit och en ödmjukhet, som stundom blef tröttsam; med tjenarne skrattade hon och pratade gerna, hon omtalade vanligen för dem med en besynnerlig ton de personers död, hvilka varit anförtrodda i hennes vård. Det är dessa fakta jag vill omtala och för hvilka jag tror mig kunna ansvara, då de kommit mig tillhanda från tillförlitlig källa. I början af hennes vistande i Geåntve kallades hon till pensionsanstalten J.; det var ett af dessa hus, hvaraf många finnas i landet och hvilka iro bestämda för att mottaga gamla sjuka, orkeslösa personer. Man anmärkte, icke utan en viss misstanke, att de först intagna pensionärerna icke lefde länge; förestånderskan och hennes dotter dogo likaledes i en besynnerlig sjukdom. Läkarne förstodo ingenting. Ingen fattade emellertid misstankar på sjukvårderskan. Endast en okänd hand skref på porten följande fria öfversättning af Dantes bekanta vers: De, som gå in här, komma icke ut. Den anklagade kallades sedan till en berömd målare, hr B., fransman till börden, men boende i Gencve. Hans svärmor hade knappt blifvit anförtrodd i fröken Jeannerets vård förr än hon angreps af en oförklarlig nervretlighet. Den sjuka plågades af sin sjukvakterskas efterhängsna uppmiärksamhet och ville slutligen icke se henne, men kom sig åter, så snart den anklagade på ett fint sätt afskedats med goda ord. Då uppstod den första misstanken mot henne, ehuru den var ganska sväfvande. B., hvars nit och klokhet i denna sak icke kunna tillräckligt prisas, började då en undersökning på egen hand. Han erfor snart, att vårderskan, då hon lemnat hans hus, kommit till en hr G., och äfven der hade två personer dött. En tredje, fröken L., en vän till familjen, hade vid en visit blifvit serverad med en kopp the, som bjöds henne af Jeanneret, hvilken sedan sagt åt husets tjenare: Ni såg ju den der damen, som drack en kopp the. Hon har samma sjukdom som ert herrskap, och hon skall dö af densamma. Fröken L. fick också ett slags hingsjuka; hennes läkare, doktor G., såg genast, att här hade en förgiftning med belladonna egt rum. Genast tillspord om den dryck, som hon serverat, svarade den anklagade, som innu icke var misstänkt af någon annan än af den franske målaren, om hyvilken förr är nämndt, att hon icke förstod någonting, och såg dervid försagd ut. Man såg likvil deri intet annat än en tillfällighet; emellertid fann hon för godt att aflägsna sig. Hon försvann för någon tid och for, trodde man, till kantonen Wallis. Emellertid mötte B., som har en målares ögon, henne en dag på en större gata. Hans beslut var genast fattadt, han ville handla. Han fann sjukvårderskans bostad, som låg något aflägset, och satte sig i förbindelse med qvarterets liäkare, mr R., en man med hjerta, och hvilken icke fruktade att kompromettera sig. Innan de begge allierade vände sig till rättvisans tjenare, fingo de bevis på en nionde förgiftning, som Jeanneret begått. En af hennes väninnor hade blifvit tokig; den första verkan af atroin är vanligen, har man försäkrat mig, ett slags hysterisk yrsel. Detta sista offer fördes till hospitalet och kan, tack vare den omvårdnad, som i tid egnades henne, räddas. B. och doktor R. tänkte, att här var ingen tid att förlora, och begåfvo sig till generalprokuratorn kl. 11 på aftonen. Man påstår, att denne redan gått till sängs, men att de förmådde honom att stiga upp. Arresteringsorder utfärdades och verkställdes följande morgon med en beundransvärd fintlighet; den anklagade togs, då hon minst anade det, och hade icke tid att undanrödja sina flaskor, som innehöllo belladonna; rättvisans tjenare togo allt i beslag. Sådana äro den olyckligas begångna brott. Man beskyller henne för grymheter, som sakna sin like. Jag afbidar anklagelseakten och de offentliga förhandlingarna för att kunna gifva bekräftelse åt dessa påståenden. För ögonblicket kan det ofvan anförda vara nog. Ni kan nu fatta alla de frågor, som uppstå med anledning af denna sak. Huru hafva alla dessa brott kunnat begås? Huru har vetenskapen så länge kunnat hållas bakom ljuset? Huru hafva apotekarne kunnat utlemna så många flaskor atropin? Huru kommer det sig att hela staden så sent blifvit uppskakad? Man svarar, att offren, som varit svridda i en stad oeh på ett område, som läro mycket befolkade, icke kunnat meddela Big med hvarandra oeh jemföra sina sjukdomar; att den anklagade var i besittning af en vådlig skickCT rå nr a an a ar na narr rn nn ST said Sancho. Jag skulle ha gjort det, om jag icke, KE a SY hh ww Lb An EE. SES I MEN