Dagens Nyheter – 23 november 1868, sida 3

r Oo lighet och kunde förbrylla sjelfva läkarne; ällhon turvis begagnade sig af tre eller fyra gifter för att afleda de skickligastes skarpsinnighet; att hon för öfrigt icke ingaf något misstroende hvarken hos fackmännen eller apotekarne, som kände henne; att hon vände sig till alla dessa sednare för, att 1 små doser erhålla ett gift, som Kon egde rätt att använda för sina sjuka ögon; att hon lemnade flaskor, som voro försedda med etiketter, för att påfyllas (i sådant fall är etiketten lika god-som ett recept, påstås det); och att slutligen hon; var en öm sjukvakterska och tycktes vara, såsom jag redan sagt, en läkare, klädd till fruntimmer; detta sista förklarar allt. SA Men hvad som icke kan förklaras är dem anklaade sjelf, hennes uppsåt, denna förfärliga mani äy det kan ej vara annat än en mani), som drifvit henne till brott. Det vissa är, att hon aldrig tänkt att utplundra sina patienter, icke ens: att ärfva dem; de flesta af hennes offer vorö fattiga: Hon tycktes icke hata dem; hon vårdade dem ömt, hon gömde lockar af deras hår, försedda med. de-ömmaste påskrifter. Man försäkrar, att hon erkänner allt; hon öäger blott för att rättfärdiga sig, att hon icke trodde å läkarne och att hon ville göra experimenter. on tillade, att hon gjorde sådana på sig sjelf. Några påstå (men huru veta det?) att honi största välmening befordrade menniskor till andra verlden för att befria dem från denna. Andra, och de hafva kanhända rätt, försäkra, att en af hysteriens verkningar är en olycksalig benägenhet att låta gina medmenniskor lida. i alla händelser Tframlyser i denna serie af brott en obestridlig villfarelse, för att icke säga en komplett vansinnighet. Men i så fall (och huru skulle det kunna vara annorlunda?) är väl den anklagade tillräiknelig, är hon brottslig? Jag vet verkligen icke hvad ja skall svara; jag vet blott, att Jag icke vill silta juryn, som skall döma henne. i P. S. För att visa, huru långt den allmänna förbittringen går, kan jag omtala ett ganska egendomligt faktum. Ett rykte har spridt sig, att den anklagade slutat med att förhexa sina domare, viktare, fängelsedirektören m. fl., så att de låtit henne gå ut alla qvällar och gå fritt omkring i staden; hela verlden har trott derpå, öch än mera, man tror sig ega bevis för sina påståenden. Man lät ett papper cirkulera, som var vederbörligen undertecknadt af en polistjensteman, och hvilket gaf en fröken Jeanneret tillstånd att gå ut hvarje qväll för att begifva sig till, jag vet icke hvilket caf6 chantant. Det har nu befunnits, att denna fröken Jeanneret, som behöfde tilstånd för att gå ut, var intagen vid en asyl för vilseförda qvinnor. I te—-— —————— VERVA RNE