Dagens Nyheter – 21 november 1868, sida 2

DU UIUVUVIvVe x xx Det der, skall ni säga, är måhända en antydan, men på långt när ej ett bevis. Lyckligtvis — för min sats — finnas sådana nära till hands. Huru kan man t. ex. föreställa sig, att hans excellens med ett par vanliga ögon har kunnat uppspåra samt sig och fäderneslandet tillegna den utvalda skara, som finnes samlad i det så kallade kabinettet, denna från den öfriga medborgarfårskocken afskilda käte, full af oskyldiga, små killingar, de der få beta, men ej bräka, och som, sedan de blifvit omsorgsfallt klippta och tvättade, skickas ut för att låta pelsen växa till i fremmande land och en gång återkomma som fulländade racedjur. Äfven en excellens — erkäanom det med ödmjukhet -— är en menniska, men det bevisar mer än mensklig klarsynthet att från början kunna förutse, hvad som. skall blifva af de små kräken, eller om de verkligen äro skickade att på ett värdigt sätt inför utlandet representera den svenska fårkulturen. Återstär då såsom förklaringsgrund glasögonens utomordentliga bistånd, hvilket härvidlag var så mycket ovärderligare, som hans excellens — veterligen inom sitt departement en ny Napoleon den förste, hvilken sjelf och ensam sait tout faire, peut tout faire et veut tout faire, onekligen behöfver mer än vanlig omsigt vid valet af de personer, åt hvilka han kan anförtro resten. x sk Det var också en fin diplomat, den som yttrade, att språket vore till för att dölja hvad man tänker. Jag har: hyst mina misstankar rörande en lorgnett med guldbåge, som en välbekant riksdagsveteran och representant för rikets andra stad — för att tala i den högre stilen — stundom ses föra till sitt rörliga öga. Men jag har alltmer kommit underfund med, att den erfarne representanten begagnar lorgnetten, endast för att dölja, huru väl han ser. ok x pd Att redaktören för landets erkändt första tidning begagnar glasögon, är icke någon hemlighet. Efter det föregående tords ni kanske med en viss oro fråga: hvarför? Helt enkelt derför, att han är närsynt. Xx kk xx För ett par år sedan kunde man dagligen i hörnet at Norrbro eller utanför Rydberg för ingenting få beundra en ovanligt stor lorgnett med svart hornram, hvilken alltid var omgifven af en krets yngre lorgnetter, de der ala voro riktade på den stora och egnade honom sin hyllning. Beundran smittar; och snart fann man, att det värda föremålet derför kunde duga till någonting annat än att stå i hörnet af Norrbro eller utanför Rydberg. Från dessa platser hade han haft det bästa tillfällo att studera den kungl. teatern, och man gjorde honom derför till dess styresman. Fjorton dagar derefter visste hela verlden, att den stora lorgnetten var af vanligt fönsterglas. : Ed x De mortuis ete.! Den, som en gång i tiden såg Lallerstedt, rastlöst vandrande upp och ned i borgareståndets sessionsrum — den stugan var honom väl trång — stundom stannande invid en talare och på honom riktande ett par ögon, som kunde tala många språk, måhända allra bäst ironiens; ögonblicket derpå uppe på sin plats, färdig att utkasta ett af dessa yttranden, verkliga mönster af ett flytande, prydligt och väl ordnadt föredrag, som alltid blefvo hörda, om än stundom nästan motvilligt, den glömmer hyarken honom eller hans lorgnett, oundvikligen fastnitad i ögonvrån och bildande liksom brännspegeln för denna rörliga andes tankar, planer och missräkningar. Ty det kom en dag, då detta tredje öga, som dittills sett allting så