Dagens Nyheter – 21 november 1868, sida 2

föresväfvade mig, då hans excellens, dåvarande utrikes statsministern en gång i början af 1867 års riksdag slog sig ned på sin banc de douleur i andra kammaren. Den liknöjda, halft föraktliga minen tycktes säga, att hans excellens fann sällskapet något blardadt och föga egoadt att fullt sentera de behändigt tillspetsade vändningar, hvarmed hans excellens gör så mycken lycka bland folk af extraktion och förfinadt omdöme. Men då hans excellens en minut sednare upptagit och vederbörligen placerat en binocle, samt låtit sin blick halka öfver bänkarne midtemot och sredt öfver, försvann liknöjdheten såsom genom ett trollslag: ett tungt moln förmörkade pannan, under det att ett sardoniskt leende spelade på läpparne. Molnet det var premissen: en af eder skall förråda mig, leendet konklusionen : men ingen af eder skall efterträda mig. Och för denna blick in iframtiden, stod hans excellens, det föll mig genast in, i skuld hos ingenting mera eller mindre än sin binocle. i Xx