Dagens Nyheter – 21 november 1868, sida 2

då hade Aristandre redan till en del uppdragit fällgallret, så att Mario kunde komma ut. Gossen sprang öfver bron och flydde, utan att se sig om. Han tyckte sig höra att man gjorde alarm, och att en kula hven förbi hans öra. Men blodet hade stigit honom till hufvudet; allt var för honom oredigt. När han hurodit etom skotthåll, stannade han och stödde sig mot ett träd; han var andfådd, och vid tanken på den stackars Aristandres öde, som han föreställde sig förskräckligt, kände han krafter och mod svika sig. Man skrek högljudt i tornet. Det lät såsom hade man med en kofot stött mot en sten. Aristandre slog omkring sig med hackan i mörkret; men han iakttog försigtigtvis tystnad, för att bli tagen för en drucken ziguenare, och Mario, som sökte förnimma hans röst ibland de andras, förlorade boppet och i och med detsamma mod att fly utan bonom. Den stackars gossen tänkte så föga på sig sjelf, att han icke ens spratt till, då han kände någon omfatta sin arm. Det var Pilar, som sprungit ännu fortare än han, och som, då hon märkte att han ej följde henne, vändt om för att uppsöka honom, — Nå hvad gör du här? frågade hon. Kom då, skynda dig, medan de döda bonom! Sedan de väl undangjordt det bestyret, tkola de säkerligan sprivga efter 033. Den lilla ziguenerskans förskräckliga kallbloliga kom Mario att rysa. Uppfostrad bland vilda menasiskor och van att se våldsamheter och brott föröfvas, kände hon nästan ingen fruktan och hade ej den ringaste aning om hvad medlidande vill säga. Men i följd af något oförklarligt tankarnes språng, erinrade sig gossen i detsamma Lauriane, och han blef genast beslutsam.