Dagens Nyheter – 21 november 1868, sida 2

Han begynte åter springa och gaf Pilar tec? ken att följa med. De hade ej hunnit långt förrän Mario föll omkull. Han hade stött emot ett föremål, som låg midt på vägen. Det var det andra liket, som Åristandre visat honom på, och hvilket de icke gifvit sig tid till att närmare betrakta. Mario föll öfver liket; kallsvett faktade hans lemmar: det var kanske Adamas! Han vågade röra vid den döde, och sedan han förvissat sig om att denno var klädd i bonddrägt, fortfor han att springa. Vid åsynen af bimmelen, som hvälfde sig öfver den nakna slätten, andades han friare. Hans steg blefvo snabbare; men. en ny förskräckelse väntade honom på denna slätt. En lefvande varelse, hvars form han i anseende till mörkret icke kurde urskilja, nal kades honom; och då han sökte undvika densamma, följde den honom. Han märkte att det var något kreatur, och han kom ihåg en mängd hemska sagor som han hört. Men plötsligen gnäggade djuret och kom honom så nära att han kunde igenkänna detsamma. Det var hans egen lilla häst, som uppsökt honom, för att erbjuda honom sin tjenst. — Ack! min stackars vän! ropade gossen, i det han fattade hästen i mahnen, hvad du kommer lagom! och du kävner igen mig du, fast jag bär en drägt, hvari du aldrig sett mig klädd. Du har väl varit mycket rädd under den strid som pågått, kan jag tro? Här går du och äter tistlar i stället för hafre, som du är van vid. Kom nu! vi skola supera båda två, när det blir tid dertill. Medan han språkade så med hästen, ordnade han sadeln och stigbyglarne, hvarefter han satte sig upp på den lille springaren samt red bort i starkt traf.