Dagens Nyheter – 19 november 1868, sida 3

Hvarjehanda nyheter, Namnet Jönköping. En korrespondent till Aftonbladet berättar härom följande: Det kan vara intressant nog att uppspåra anledningarne till märkligare orters namn, och man har också framställt flera olika förslagsmeningar angående uppkomsten af Jönköpings namn. Några mena att det härleder sig från den jonagård eller hjunagård, der konungens hjon eller betjening, som ej kunde rymmas på slottet, fick sin bostad, andra att staden erhållit sitt namn från Junabäck, hvarvid den fordom varit belägen. En annan tradition åter, som äfven gifver en förklaring öfver Tweta hiärads namn, förmiller följande: Jonas var en rik borgare i köpingen vid Vetterns södra tända. Till honom kom kungen med sina män. De gästade och drucko i 14 dagar. Nu månde väl ditt öl vara slut, sade kungen. Då rullade Jonas fram i salen en tunna så stor, att, sedan den också var tömd och botten utslagen, kungen bortred genom densamma. Då öfvertänkte kungen huru gästabudet måtte bli lika hederligt betaldt, och frågade Jonas hvad han finge gifva honom i återskänk. Den tiden gick skog intill köpingen på alla sidor, utom sjösidan. Gif mig, sade Jonas, så mycket af denna skog som jag tvetar in på en dag. Kungen, som fruktat att guld eller silfver skulle begiäras, gaf med nöje sitt bifall till denna bön. Men tidigt en sommarmorgon tog Jonas sin yxa, då han lemnat kungen vid Kungsbron i Hålaved, gick åt söder i skogen och högg en tvet eller spån ur det ena trädet efter det andra, svängande djupt in i landet och kom om aftonen dit der Dummsån faller i Vettern. Det härad han så intvetat kallades Tveta, och köpingen fick efter denne hiäradskungen namnet Jonaköping. I sigillet ser man två tvetar eller spånor med öfverskrift Tweta Heradh. En lapp-historia. Från Herjeådalen skrifves till Ne bland annat, följande: På tal om Herjeådals-lapparne erinrar jag mig en liten historia, som i sitt slag iär lustig nog. Jag hörde den af ortens duglige och aktade kronofogde, och åberopar mig således på honom, för vinnande af läsa rens större förtroende till mina uppgifter. Det hände sig nemligen för många år sedan, att en rik Herjeådals-lapp bevistade Wemdalens marknad, derunder han betydligt svirrade om på restaurationerna och förde ett lustigt lif. Han kom derunder i slanger med en i allt möjligt spekulerande Sundsvalls-köpman och började slutligen göra allehanda öfverflödiga uppköp i dennes lokal. Pill slut frågar den lifvade lapp-potentaten: Hvad kostar hela surfven? Köpmannen öfverlade ett ögonblick och svarade derpå helt frankt: Hundra renar! Affären uppgjordes genast. Man skref formligt kontrakt, deruti lappen förband sig att mot det att han genast skulle få öfvertaga ståndet med allt hvad deruti var, inom viss utsatt tid hafva till köpmannens sändebud levererat hundra felfria renar. Ståndet stängdes nu för dagen och de båda spekulanterna eldade ytterligare upp sin lifvade sinnesstämning med champagne. Den som håller för otroligt att en lapp skulle våga sig på champagne, tager jag mig, i stöd af ofyan åberopade auktoritet, friheten försäkra, att den förmögnare lappen, då han bevistar marknaden, icke gerna super bränvin, som hans fattigare gelikar, utan håller sig till bättre varor, derunder han ingalunda ser på styfvern eller förut frågar hvad det koster. Dagen derpå fingo de marknadsbesökande en både sällsam och lustig syn. Der borta i ståndet stod nemligen vår skämtsamme lapp och sålde till höger och venster. Att han icke hade så noga reda på priserna gjorde ingenting, bara det gick undan — och undan gick det med besked. En del fingo för rampris, andra blefvo uppskörtade,