Dagens Nyheter – 19 november 1868, sida 3

kuskarnes obarmhertiga ryckningar och slitningar i tömmarna, under det deras åkdon skramlande rulla öfver gatorna. Att en eller annan hästplågare angifves och böt-fälles gör visst godt, men mycket vinnes ej dermed sålänge polisförtattningarne ej skärpas, så att åkare ej få betjena allmiinheten, såvida hans häst ej ir i godt stånd och seldonen så beskaffade att de ej kunna förorsaka histen någon skada. Om några mönstringar med åkarehistar nu göras, vet jag ej, men om de verkligen göras, så måtte de ej vara synnerligen stränga, att döma af det antal utmerglade skinnkampar, som man ser vid våra hamnar. Man kunde hafva hoppats, att civilisationens framsteg i vårt land skulle hafva medfört mildring i djurens behandling, men deraf röjes få eller inga spår. I andra länder hafva siällskaper bildat sig för att hämma djurplågeriet. Hir finnes ej något sådant, men är det omöjligt att ett dylikt ej skulle kunna bildas, om några för saken ifrande personer satte sig i spetsen derför. Intresse från allmänhetens sida skulle troligen ej fattas. Itt dylikt sällskap skulle kunna utöfva ett större inflytande på vederbörande myndigheter, så att tidsenliga och djuren skyddande förordningar utkommo och strängeligen handhades. Polisen förmår tydligen ej mycket, det har mångårig erfarenhet alltför vil visat. Insändaren vänder sig derföre till tidnings pressen, hvars makt i våra dagar är allmänt erkänd och hoppas att genom den uppmirksamhet må fästas vid misshandlingen af det djur, som blifvit lemnadt menniskan till hennes nytta, men ej för att plåga. Stockholm d. 12november 1868. Hatare af djurplågeri.