Dagens Nyheter – 14 november 1868, sida 2

hvalfvet — en af biskop Absalon, vid östra sidan af kyrkan uppförd, hvalfbyggning — som jag gjorde mitt inträde på detta, af så många dyrbara minnen helgade område. Kyrkans tvenno höga, smärta tora i vester synas, redan långt innan man anländer till staden, resa sina fina spiror mot himmelen. Den öfver kyrkans midparti sig höjande tornspiran, uppförd under Eriks af Pommern blodiga regemente, belystes ett ögonblick af en, genom de regndigra molnen ljungande blixt. I den hemska dagern af detta sken framstod tornet för mig som en gengångare från Kalmareunionens bistra tider. Den rundbågsstil, som röjer sig i domkyrkans kraftiga byggnadsformer och enkla ornamentering, afbrytes här och der af smärtare proportioner, bildande öfvergången till spetsbågsstilern. Inne i kyrkan uppenbarar sig denna öfvergång ännu tydligare, allt en följd af de många eldsvådor, som denna kyrka undergått, och de deraf orsakade, nödvändiga restaurationer, icke alltid i den ursprungliga stilen. Det herrliga koret har lidit betydligt af det barbari, som reformationens förstörelselusta lät komma sig till last. Så blef drottning Margaretas ståtliga marmorsarkofag under dessa fanatismens tider beröfvad såväl sin baldakin, som ock de bilder som prydde sidorna af monumentet. Dock återstår af unionsdrottningens minnesvård tillräckligt för att låta ana dess ursprungliga skönhet. Bland de skulptörer, som här! sina verk förevigat sig, må nämnas Wiedewelt. I Fredrik V:s kapell har man godt tillfälle att beundra denna mästares konstskapelser. Men äfven Danmarks store målare kunna här studeras. Hvad som först faller en i. ögonen, när man inträder i Christian den IV:s kapell, är den ypperliga tafla i fonden, som framställer Frälsarens bild. Glorian. kring Försonarens hufvud tyckes sprida sitt sken kring hela rummet, Väggmålningarna (al fresco) i detta kapell framställa, bland annat, historiska scener ur Christian IV:s lefnad. De äro målade af professor Hansen. Kapellets ornamentering, ramarna kring taflorna etc., äfvenledes utförda af samma mästare, äro så illusoriskt med penseln framställda, att jag icke kunde öfvertyga mig om att det icke var bildhuggeriarbete jag hade framför mig, förrän jag upprepade gånger närmat mig väggen och lagt ögat derintill, då jag först såg. att väggens yta var alldeles slät. I ett af kapellen hade en liten fogel förirrat sig och flaxade i det höga hvalfvet fram och åter. Hans sorgliga öde kunde man förutse. Vi försökte flera gånger att jaga honom ut i kyrkan, då han skulle kunnat genom de stora kyrkodörrarna, som för tillfället stodo öppna, komma ut i det fria, men han förstod ej att söka sin utväg nedåt, utan sträfvade i det stället mot höjden, der det vida hvalfvet eller de höga, slutna fönstren stängde hans väg. Och likväl sökte han på sitt vis ljuset och sträfvade uppåt! Mången menniskoande tror sig ju på samma sätt styra sin flygt mot högre rymder och med blicken riktad mot ljuset; tänker sig så nå målet, men gäckas oupphörligt, och utmattas och dör. Den ledande handen vardt aldrig funnen. Öfverallt på gångarna här äro mattor utlagde och bänkarne befriade från dörrar. Helgedomens tystnad störes här åtminstone icke af bullret af kommande och gående eller af slåendet i bänkdörrarne. Jag var för ögonblicket ensam i kyrkan, satte mig ned i en bänk och försjönk i djupa betraktelser. Mig tycktes röster från koret uppstämma den vackra sången: Fra Issetjorden det bruser i Kongegravenes Bye; Om gamle Tid det suser, det hvisker om Tider nye. Blandt Konger Saxo hviler, Bisp Villeem hos Kong Svend, Fra Graven Margrete smiler med fred til Nordens Mend. Framfarna tiders minnen sväfvade för min ejäls åskådning. Plötsligt väcktes jag ur ming drömmerier genom skramlandet af en nyckelknippa och en vänlig förfrågan om jag ei hade lust att bese de underjordiska grafvarna, hvari de jordiska lemningarna af furstliga personer i kosteliga kistor ligga förvarade. Jag svarade förevisaren, att det skulle mer roa mig om jag kunde få se den, som jag läst någonstädes om, nära sakristian belägna, och med en blå sten höljda grift, deri, enligt sägen, en Helhäst skulle ligga begrafven, och hvilken sten ingen ifordna. tider gått förbi utan att spotta på. Hvarken. sten eller grift kunde nu af oss upptäckas. Om en sådan Helhäst, eller Bäckahäst som den äfven kallas, berättar psevdonymen Nicolovius i sina Barndomsminnen följande: Det hände en gång, att Gessie pojkår Sprungo och lekte vid en bäck. Bäst de sprungo, märkte Ar VA Se les ga AT AA NL vägg bag feg EEE