Dagens Nyheter – 14 november 1868, sida 2

den som blefve nödsakad tillbringa, om också blott en enda natt på slottet Brilbault. Hon trodde fullt och fast att det var hemsökt af spöken, och henres man, som till en början gjorde narr at henne, för att behaga den tviflande markisen, slutade med att tillstå det han heldre skulle gå döden till mötes än sätta sin fot öfver slottets tröskel, sedan solen gått ned. — Min väns närvaro, yttrade markisen, bör lugna er, jag hoppas det; ty jag kan försäkra att han skall förjaga de onda andarne; men eftersom ni icke äro rädda för att gå in i slottet, så länge dagen varar, ber jag er i morgon bära dit ved samt elda I det bästa och trefligasto rummet. Gör äfven i ordning en bädd. — Allt hvåd som behöfs skall bli gjordt, det lofvar jag, herr markis, svarade Stora Cateline; men den stackars kristne, som måste ligga der öfver natten, han får bestämdt inte en blund i sina ögon, medan mörkret räcker. Han skall höra buller och besynnerliga ljud, sådana som vi höra, min gode Gud! och som ni sjelf kommer att höra, ifell ni vill dröja här en aldrig så liten stund till. — Jag kan icke vänta, återtog herr de BolsDore; och för öfrigt är det troligt att andarne icko skola röra på sig, då de veta att jag är. här. Jag känner deras feghet, skall jag säga; aldrig har jag någon julnatt kunnat höra de röster, som, efter hvad man påstår, då ropa från tornet på Briantes; och lika litet har jag sett dörrar öppnas af sig sjelfva på MotteSeuilly eller hvita damen vika åt sidan omhängena kring herr Wilhelm dArs sängar. — Det är bestämdt blott inbillning, herr Sylvain, sade arrendatorn med en viss säkerhet i tonen, att spöken uppenbara sig i vårt gamla slott. Man vet väl att sådana förekomma i de andra, emedan knappt något enda finnes, hvari