Dagens Nyheter – 14 november 1868, sida 2

icke någon svart gerning blifvit begången; när så är fallet, bruka ju de arma kristna, som plågats, medan de lefde, återkomma efter döden, för att beklaga sig och fordra rättvisa eller att man skall bedja för deras själar. Men i slottet Brilbault, som aldrig varit bebodt, har, så vidt jag har mig bekant, hvarken ondt eller godt blifvit gjordt. — Det är antagligt, yttrade hustrun, som; medan hon talade, var sysselsatt med att spinna, det slottets förste egare omkommit i främmande: land, antingen genom lönnmord eller medam han höll på att utföra någon syndfull handling; ty ni har väl hört sagan om Brilbault? Har ni icke? Nå, jag kan väl berätta den; dertill åtgår ej lång tid. En adelsman hsde u Ppbyggt detta slott ända till takresningen, då hän reste bort till det heliga landet, åtföljd af sina sju söner; men derifrån kom hvarken han sjelf igen, ej heller någon af sönerna. Slottet gick sedan ur hand i hand; det köptes och såldes, men föll aldrig någon menniska i smaken. Man föreställde sig att denna boning var olycksbringande, hvadan ingen familj ville flytta dit. Häraf kommer det sig att den stolta byggnaden. i alla tider varit begagnad till spanmålsmaga-: sin. Större delen af huset kan numera eji bebos; men deri finnas dock två vackra rum och en sal så stor, så stor, kan ni tänka, att två personer, som stå i hvar sin ända af densamma, omöjligen kunna känna igen hvarandra. — Kan ni lemna mig nycklarae till slottet? frågade markisen. Jag skullo vilja se dess inre. — Här har ni dem; men gå för all del icke dit, jag ber er, gode herr Sylvain; ty nu stundar den nattliga sammankomsten. — Hvilken sammankomst, go vänner? frågade markisen skrattande; hur se de der andarne ut?