Dagens Nyheter – 9 november 1868, sida 2

AA stället hade han beslutat sig för att lefva för att gagna och lyckliggöra andra. Han, som uthärdat fängelsets, landsflyktens, fattigdomens alla lidanden, och som undergått tortyren, han fordrade af sig sjelf att han skulle. öfvervinna begäret efter sällhet — detta begär som finnes hos hvarje menniska — likasom han öfvervunnit allt annat. Lucilio tröstade sig; men derunder öfverdref han sin: olycka. Han var verkligen älskad, icke af en qvinna med hög bildning — just en sådan kärlek skulle han, enligt sin egen öfvertygelse, ha behöft, för att finna sitt sorgliga öde lätt att bära — men af en qvinna med hjerta. I jemförelse med honom, en man af så mycket lärdom och snille, var Mercedes att förlikna vid en 0o8 som får sitt lif och sin värme af solen. Hon gjorde sig strålarne till godo, utan att veta deraf; hans mildhet, hans mod, hans dygd — allt hos honom hade förtjusat henne. Vi böra icke glömma att på sitt rätta ställe omtala en liten huslig revolution, gom timade på slottet Briantes några dagar efter herr de euvres afresa; ty verkningarne af denna i och för sig obetydliga händelse läto sednare erfara sig. Ehuru af de båda herrarne Bois-Dorå den yngre icke alltid var den barnsligaste, gjorde sig likväl Mario ibland skyldig till ett eller annat puts. Han var alltför godbjertad, för att vilja tillskynda menniskor eller djur något ondt; aldrig hade man haft att förebrå honom ått han dragit Fleurial i öronen eller yttrat ett elakt ord åt Clindor; men liflösa ting ingåfvo honom icke alltid samma respekt, som markisen åtminstone för vissa sådana hyste. Häribland voro de statyer, föreställande Astreas bjeltar, som funnos i trädgården.