Dagens Nyheter – 7 november 1868, sida 2

ler ett hvalf på låga hvalffötter. Artisten syftade härmed att icke en för stor yta af immel skulle afleda uppmärksamheten. Ungervennen, klädd i ridderlig drägt, har somnat id insjöns brädd och drömmer om vackra elfvor, om gunga på näckrosens blad, och om den ackraste bland dem, som är deras drottning. Iskådaren ser ungersvennens dröm förkroppsgad. För Elfdansen, som af tvänne riddare till läst varsnas endast som en dimma, men för iskådaren är till sitt innehåll förklarad, hafva i i det föregående (Dag. Nyh. n:o 1,168) redorjort. ? Näcken och Egirs döttrar är ett svärmiskt månskensstycke, der vågorna bilda sppiga qvinnoformer, som först efterhand upptäckas här och hvar uti det månbelysta vattenbrynet, men ingalunda kunna urskiljas från den aflägsna farkosten, som seglande närmar sig till det tornprydda slottet. Uti Sommarnattsdrömmen ser åskådaren på den grönklädda kullen de täcka och luftiga elfvor, dem den unge herden, som vid vallhorn och vallhund somnat in nedanför kullen, drömmer om. En Sjöjungfru är en oändligt täck, yppig och långlockig, qvinnofigur, som sväfvar upp ur hafvet och med ena foten lätt stödjer sig på vattenytan i den fördjupning, som uppkommer emellan två vågor, eller i den s. k. vågdalen. Här döljes hon för fartygen vid horizonten, derifrån naturligtvis endast det? kan seg, som ligger i eller ofvan vågtopparne. Sålunda låter artisten oss se upplösningen af det mystiska i drömmen, dimman, vågornas spel 0. 8. Vv. Han öppnar hjertats aningstulla helgedom. Allt förkroppsligas af honom och får form och färg, och blir skönt. Uti det sköna såsom sådant ligger kompositionens sanning. Men i den målade taflan finnas, såsom ofvan är visadt andra åskådare, hvilka måste jäfva sannigen ar det i kompositionen framställda, emedan de ej se hvad vi, som stå framför taflan se. Uti det hvardagliga lifvets stora taflor äro vi sjelfva.de målade åskådarne, hvilka ej so hvåd den Alltseende ser. Blommöers fantasi nöjde sig ej med det, som fanns på jordeller vattenytan. Han ville mod penseln berätta om det, som fanns till och me under vattenytan. I ett bref till en vän skrifver han härom: Kanhända kunde du skriftligen säga mig hvilka växter, som finnas på hafsbotten, hurudan tången ser ut i sitt friska tillstånd m. m. Du gissar lätt hvarför. Jag har mina funderingar åt djupet; — vare dermed icke sagdt att de äro djupa. Jag har tinkt att, såvida jag kunde erhålla nödiga upplysningar öfver det våta elementet, framställa någon af våra Sagor (hirom) i teckningar eller i målning. Som det är ovisst om jag kommer att lyckas härutinnan, ville jag äfven bedja dig ej omnämna mina spekulationer, — — Min mening vore att framställa Necken eller Elfvorna i vattnet, om jag finge veta hvilka och hurudana de växter äro, som finnas i skandinaviska hafven och insjöarne. Naturligtvis finner du, jag endast vill känna det som karakteriserar dem; — och någon botanisk förklaring begär jag icke. Efter erhållen promemoria och hänvisning till botaniska planschverk i stora biblioteket i Paris, skrifver han: Jag förmodar att hafsväxterna på djupet äro bra olika med dem man ser öfver vattnet och att de måste hafva en helt annan bildning och olika utseende. — Uppgifterna och dina anmärkningar dervid voro rätt välkomna. — — Vore jag i Sverige, tror jag helt bestämdt jag gjorde en liten upptäcktsresa på djupet — för att sjelf med egna ögon få se det underbara oeh märkvärdiga. I dessa vid olika tider skrifna uttalanden gör artisten en sjelfkritik öfver sitt konstnärliga skaplynne. I mars 1850 skrifver han från Paris: Jag har två taflor under arbete, i hvilka jag velat, om jag så får siga, på ett idcelt-naturligt Å sätt gifva en föreställning om en Vårmorgon oc dj en Höstafton. — Det tr mycket troligt att dessa taflor icke komma att blifva så förstådda som jag sjelf tänkt mig dem; men sedan jag en gång påbegynt dem, vill jag äfven sluta dem, och lemnar åt framtiden att afgöra om sådana ämnen förtjena konstens behandling eller ej. Om dessa 2 taflor blefvo afslutade och hvart de i sådan händelse tagit vägen, är för författaren af dessa uppsatser obekant. Från Paris hemskickade han dessutom en i rundt format målad Familjescen med figurer uti historisk drägt. Det var ett anspråkslöst hållet genrestycke, som kunde göra de största anspråk på allmänhetens bifall. Blommår, som var skicklig porträttmålare, hade uti den lyckliga kompositionen, hvilken föreställde förnäma makars glädje öfver sitt barn, inlagt så mycken sanning, att man trodde genrestycket vara en porträttgrupp. Teckning och karnation voro mästerliga. Med anledning af det bifall taflan erhöll, skrifver han: ee FE vv 8