Dagens Nyheter – 7 november 1868, sida 2

ej längre fördraga att se de öfversittareminer, som ligans gamla anhängare här itrakten jemnt och ständigt taga på sig. Jesuiternas trakasserier förarga mig. För att få lefva i fred måste jag göra som ni, afsvärja min tro. — Som jag? sade markisen leende. — Jag vet väl att ert aifall icke högljudt förkunnades, återtog de Beuvre. Men jag kan ej följa ert exempel, om också i största tysthet; heldre vill jag slåss, och ännu fem å sex år hoppas jag få behålla helsan och vara verksam. — Ja, men ni är allt bra tjock, grannet — Ni tycker att jag blir tjockare, emedan ni ej märker att ni sjelf magrar. Det är ni som småningom mistar hullet, icko jag som blir fetare. — Må vara! Jag förstår väl do skäl ni har till att åter deltaga i kriget. Ni tror att ni skall göra goda affärer; men ni misstager er. Anförare och soldater, stadsoch Iandsbor strida ena dagen tappert; den andra dela de sig i partier, som hata hvarandra. Huguenotternas sak kan alltsedan Bartholomeei-natten anses objelplig. Var öfvertygad om att ni genom det steg, ni ämnar taga, ej skall gagna hvarken Frankrike eller er sjelf. De Beuvre tyckto icke om att bli motsagd. Han opponerade sig på det bestämdaste och, ehuru sjelf den störste tviflare, man gerna kan föreställa sig, tillvitade han markisen brist på religiösa grundsatser. Bois-Dor6 1ät honom språka; han insåg nog hvad som lockade vännen: det var ingenting annat än de goda vilkor, konungen måste gifva de kalvinistiska herrarne hvar gång de vunnit några fördelar, så att han ej genast kunde bjuda dem spetsen. De Beuvre var visst icke i stånd att sälja sig, såsom så många andra; men han