Dagens Nyheter – 5 november 1868, sida 2

talar om er vän, såsom vore han död och begrafven. Mario kom nu och afbröt samtalet. Lauriane, som redan fattat mycken vänskap för den lille, bjöd honom sin arm, och de gingo in i slottet. Wilhelm och Bois-Dorå stannade en stund. Då de blifvit ensamma, yttrade den unge mannen till gubben: — Ack! min vän, finner ni det icke högst obehagligt att så här hemlighålla mannens död, likasom hade han blifvit på ett fegt sätt lönnmördad, i stället för att... — Hvad mig angår, skulle jag heldre ha velat öppet omtala, huru allt tillgått. Det är ni sjelf som dömt mig till denna tystnad; men om ni anser det klokare att... — Nej, nej! er kyrkoherde tyckes hysa misstankar. Och dAlvimar stod väl hos presterskapet, hvadan detta säkerligen skulle taga hans parti. Här i provinsen är det för mycket vågadt att inlåta sig i strid med de andliga. Bäst är, efter min mening, att tiga ännu så länge, till dess det hunnit bli spridt bland folket, huru er bror mördades. Ni bör förete bevisen för alla menniskor, utan att namngifva brottslingarne. När ni slutligen säger, hvilka de voro, skall man helt säkert anse dem värda sitt öde. Men låt mig veta, markis, om ni har er bekant, huruvida denne uslings kropp ...? — Ja, Aristandre har tagit reda på den saken. Halte Johan har fullgjort sitt uppdrag. — Men kan ni förstå, min frände, huru en sådan person, som dAlvimar — af god börd och, så vidt man kunde se, väluppfostrad — varit i stånd till att begå en så nedrig handing — Åh! det var hans ärelystnad som dref honom; han ville nå en högre ställning vid hofvet, svarade Bois-Dor6. Spanjorerna äro i