Dagens Nyheter – 5 november 1868, sida 2

sostnad af det sköna, outrera figurernas still , vid g. Åskådaren frapperades. Men det bes j sl ins alltid vid närmare påseende att teckningen på r felfri. Skulle ett konstverk utföras, så var ) sk kizzen lättvindigt gjord. — I början misskänd an sig sjelf och af lärarne vid Konstakademien, åt cklade han emellan de olika konstbrancherna. st estin fråndömde honom alldeles det tillbörliga — ri rgsinnet, och de öfriga lärarne voro mer eller S indre likgiltiga. Endast Byström anade uti rjungen den gudaborna konstnärsgnistan och rde honom, på begäran, skulptera. De få areten i bränd lera, som ännu finnas qvar efter många han utfört och sönderslagit, vitsorda ans säkerhet, smak och genialitet. I Paris, t han ändtligen lyckades komma 1838 med nå medel och genom enskild bemedling, erhöll an, som nu var stadd i stor nöd, uppdrag af n bokförläggarefirma att göra teckningar till lustrationer af 30-åriga kriget. För sådant ndamål reste han på firmans bekostnad till yskland, der han studerade slagfälten, byggadsstilen, vapen och drägter. Bland de sistämda Gustaf Adolfs i Wien befintliga. Vid terkomsten till Paris hade firman gått öfver inda, och Wahlbom, som var till det yttre fatig, men till det inre rikt begåfvad, riktade nu ankarne på träsnideriet. För dess tekniska tudium behöfdes understöd. Detbegärdes från vemmet, men afslogs. Oaktadt det honom frånlömda färgsinnet, vände ban sig nu till vattenfärgsmålningen och — lyckades. Af Södermark sfvertalad att lära sig oljemålning, fördes han till porträttmålaren Frans Winterhalter, som gaf honom atelierplats och färger, pengar och beundran samt slutligen sin vänskap, och som från första till sista stunden förklarade, att Wahlbom ej haft att lära och ej heller hade lärt af honom något annat än oljefärgernas behandliog — det enda, som skiljde oljemålaren från aqvarellmålaren och hvilket Wahlbom på kort tid irhemtat. Winterbalters pensel bade en ovanlig bravur, elegans och lätthet, men var flärdfull i färgblandning, för mycket transparent i skuggor och smickrande i porträttlikhet. Modern till mästerskap, tjusade han den i samhällsställning förnäma, men i konsten oinvigda publiken, och blef modern till rykte. Wablbom som hittils städse misströstat om sitt honom fråndömda färgsinne, blef nu snart fullt hemmastadd uti behardlingen af oljefärgen. Emedlertid var och förblef Wahlboms pensel i någon ringa mån torr i färgen. Han målade aldrig large, flott eller, som det af allmänheten kallas, bredt. Det är möjligt att sådant berodde på ögonens bristande ackomodationsförmåga. Hurusomhelst var närsyntheten hos horom så stark, att han vid måländet höll ögonen endast på några få tums afstånd från målareduken. Lifvets eklut, som han hade att genomgå innan han vågade sig in på oljemålningen, var mycket kaustik och skulle uppfrätt en mindre energisk karakter än hans. De rysliga enskildheterna härom kunna ännu inhemtas af hans förra kamrater vid akademien och centralgymnastiken. Exemplet af en lärjunges lidanden i följd af lärares förhastade omdöme är emedlertid varnande. Det erbjuder en sens moral för alla framtidslärare — och ursäktar nogsamt vidlyftigheten af denna framställning. Alla elementerna för att blifva en utmärkt historiemålare voro nu inlastade. De litterära hade han längesedan ombord. Fantasien gick nu för fulla segel, konstnärssäkerheten styrde. Så framkommo dels i Paris, dels i Rom och annorstädes Erik Stenbock och Malin Sture Maria Eleonora och Axel Ozenstjerna vid Gustaf Adolfs katafalk, m. fl. mästerliga kompositioner, hvilka för en framtid skola åskådliggöra en del af vår stora historia och Wablboms stora konstnärskap. Wahlboms ovanligt goda kunskap i menniskoanatomiens s.k. ytterlära eller målareanatomien förde honom snart till att studera den hos våra vanliga husdjur. Redan på centralgymnastikens anatomisal hade han dissekerat djur. Men han nöjde sig ej med kunskapen om den döda kroppen. Han ville se anatomien i rörelse. Djurens ställning och hållning, karakter och muskelspel studerades timtals i Jardin des Plantes. Var under promenadtiden väderleken fördelaktig, uppehöll han sig regelmässigt flera timmar å rad å Champs Elysbes för att studera den förnäma verldens ridhästar. Ju djerfvare och lifligare häströrelser, desto bättre. Han hade sin atelier i en tvärgata af Champs Elysbes och skyndade hem att anteckna det som gjort intryck på hans konstnärssinne. Den inre åskådningen fortfor hos honom ovanligt länge. Sålunda blef han en at de skickligaste hästmålare, oöfverträffad mångenstädes, icke minst uti sitt fosterland. Wahlbom har målat ett stort antal hästtaflor, dels såsom genrebilder, der hästar få medverka, såsom promenader till häst, soldatläger med hästar, hästvattningar vid brunn eller ER USTA SAR ANGE SANSAT ASS am mm KE AKRPR Ad PR AH HA I talar Am ar vän aåsgnaAm vare han däd och ha