Dagens Nyheter – 5 november 1868, sida 2

Id sjön, ystra hästar framför hjulåkdon oller uda o. 8 v., dels såsom landskap med hästar å bete. Hästarne voro här hufvudsaken;landkapsmålningen var alltid underordnad. Omsider nvände han, som förr så vackert framställt tskilliga interiörer af vår historia, sina hästtudier till att måla exteriörer ur denna histoia. Sålunda skapades Gustaf II Adolf vid Stuhm, m. fl. och sannolikt sist bland alla: Gustaf II Adolf vid Liitzen,i det ögonblick han lir skjuten. Detta konststycke, som afslutades i Rom 1855, vittnar om den genialiska konstpärens alla förtjenster. Det blef inköpt af staten och finnes uppsatt i en af de stora salarne i Nationalmuseum. Hade konstnären anat denna utmärkelse, skulle han sgannolikt valt en något rymligare duk, som tillåtitett större utförande af de många intressanta figurerna. Det tyckes vara en förlåtlig extravagans att hertigens af Lauenburg häst bites med motståndarens, men ett förbiseende att krigsdrägterna i allmänhet äro alltför hela och rena mot hvad som kunnat vara händelsen under ett slag, som redan stått under några timmar, och ett handgemäng, som, innan kungen blir skjuten och faller ur sadeln, pågått en god stund. För konsten och historien är arbetet ovärderligt; — solfläckarne ses ej för solens Jjusflöde. För antiqvarien är kärt att veta eller få veta, att kungens kyller och sadel äro trogna porträtter af de verkliga, som begagnades i det sorgligt minnesrika slaget. Lyckan log för Wahlbom endast en kort tid. Sedan år 1847 hade en ansigtssmärta med längre eller kortare afbrott fördystrat hans lif. Det onda tilltog i häftighet och uthållighet, och var isynnerhet svårt om vårarne. Så väl i hemmet som utomlands söktes förgäfves bot. Ett djupare lidande låg till grund. Från Rom, der han haft några konvulsiva anfall, fördes han på början af sommaren 1857 till London för att der undergå gymnastikbehandling, men efter en kortvarig förbättring och omsider förnyade konvulsiva anfall afled han der 1858, endast 48 år gammal. Wahlbom var både som konstnär och menniska till tanken djup, till känslan varm och till viljan stark. TIakttagelseförmågan och omdömet skarpa. Idrik och kunskapsrik. Hans konstoärliga mångsidighet bar blifvit jemförd med en Albrecht Dirers. En äkta konstnärssjäl, slöt han en hel verld inom sig, för hvilken han arbetade, obekymrad om mängdens omdöme, men utan egenkärlek, ty han fick nästan aldrig sitt eget bifall. Han arbetade med sig sjelf och för sig sjelf. Med sin själs öga såg han de historiska händelserna och målade dem snart sagdt direkte på duken. Hans snille såg i det förflutna med blicken af en örr, som skådar tydligt i det aflägsna. Såsom målare af vår fosterlärdska historia, har han ännu icke sin like: val af ämne, den artistiska kompositionen och det tekniska utförandet tillfredsställa. (Forts.)