Dagens Nyheter – 4 november 1868, sida 3

sig vid hemtningspåföljd. a Näsgra betraktelser öfver det nyare svenska måleriet och serskildt historiemalninSCR. Med anledning af Akademiens för de Fria Konsternra utställning 1868. En stark Jjusning inom det historiska måleriet uppkom med Carl Gustaf Plagemann, Wahlbom, Blommåer och Iöckert. Plagemann hade redan i yngre åren uppträdt med taflor af historiskt eller bibliskt-historiskt innehåll, hvilka lofvade mycket. Uti Italien och Spanien studerade han noga de gamla mästarne och kände så väl deras olika målningssätt, att han till och med kunde efterapa det hos flera bland dem. Hans akademiska receptionsstycke Judas änger bär prägeln af god klassicitet. Handling, uttryck, teckning och färgton äro ypperliga. Samtliga hans taflor inom den religiösa sferen äro målade med en förvånande säkerhet och förträfflig teckning samt utvisa en rik fantasi. Denna förmåga hade kunnat i fullt mått tillgodogöras åt den svenska konsten, isynnerhet sedan Plagemann bosatt sig i fosterlandet, men den fick der täras af ekonomiska bekya mer. Utisödern hade hans lif förflutit gladt och sorglöst. Alskare af den vackra sången, skönlitteraturen och det täcka könet, egde han sjelf en vacker röst samt språkets och kroppens vältalighet. Med lätthet lärde han sig främmande språk och kunde till och med tala italienskan på olika dialekter. Med värma älskade han målarckonsten — icke yrket eller handtverket, utan konsten sjelf. Sedan han återkommit hem, nödgades han egna sig åt målandet af smärre genretaflor. Gående i behofvetzs ledband, var artisten nu mindre lycklig i valet af sina kompositioner, men alltid lika säker och skicklig i deras utförande. Vi erinra om Den sönderslagna krukan m. fl. Bland dessa arbeten står Neapolitanska fruktförsäljerskan högst. Ett väl studeradt hufvud, behaglig ställning och naturlig karnation karakterisera figuren; hvartill kommer att accessoirerna äro utförda med natursanning och precision, utan flärd och pedanteri. Konststycket gör ett särdeles behagligt intryck. — Den enda tafla inom historiemåleriet, som Plagemann oss veterligt målat under sitt sednaste vistande i Sverige, var Den Heliga Familjent. Den blef inköpt af staten och uppsatt i Nationalmuseum. Denza tafla har till en del karakteren af den Byzantinska skolan med dess enfald eller rättare oskuldsfullhet. I stället för de onaturliga glorierna öfver de heliga hbufvudera ligger ett gyldene glorieskimmer öfver hela målningen. Stämningen är fullt religiös, teckniagen korrekt och färgtonen genomskinlig och loftig. Detta konstverk är i alla hänseenden konseqvent och helgjutet samt ganska karakteristiskt för konstnärens skaplynne, som låg åt det ideela. Plagemann var ej materialist, hvarken i konstens eller lifvets förhållanden, och städse modest i så väl det konstnärliga som det materiela värde han satte på sina arbeten. Ekonomiska bekymmer nödgade honom ytterligare nedsätta de först bestämda prisen. Allt mer och mer missnöjd med den materiela riktning det svenska måleriet hade fått och med den öförtjenta lycka, som ofta kom den anspråksfölla medelmåttan tillgodo, lefde Plagemann utanför Kamraternas krets och gick sålunda miste, om det officiösa puffandet, tills han omsider i förtviflan Temhbade Tfäderneslandet. Få månader derefter, d. v. s. i början af innevarande år, fick han, 63 år gammal, dö uti den Eviga sta-, den, hvars murar veta mer än våra lärda och livars odödliga konstverk städse tjusat hans. stora konstnärssinne. Döden inträffade efter en kortvarig sjukdom, för hvilken han nödgades: söka vård å ett hospital i Rom, och sedan han antagit katolska läran. Han ligger begräfven på en fattigkyrkogård derstädes. Men kistan: är märkt med Plagemanns namn och man har äfven reda på numret å gropen, der den blifvit fiedsatt tillsammans med alla de andra fattiga, som begrofvos samma dag. Hvarje dåg bar sin fattiggrop. Skola icke högsinta kamrater vara betänkta på ätt, medan ännu tid är, låta flytta RN a TNT PS WG NTA SE NS TUNA ble Dr a LSE Pat FYR RVh DN TA AR