Dagens Nyheter – 31 oktober 1868, sida 2

kasta honom i strömmen, såsom vore han en hund. — Ahl! herr markis, sade Adamas; denne man var icke stort värd. — Det är nog sannt, min vän; jag tänkte sjelf sammalunda för en timma sedan; men jag kan icke hata ett lik. — Nåväl, herr markis, återtog Adamas, jag har nu fått en id; allt skall gå bra. Vivända om och finna då på hundra stegs afstånd härifrån vid Chambon-ängen trädgårdsgummans stuga. — Hvem menar du? den fula, tölpiga Marie? — Hon är herr markisen oinskränkt tillgifven, och man säger att hon icke alltid sett så illa ut. — Håhå! Adamas, tycker du att det passar sig att skämta vid ett sådant tillfälle som detta? — Jag skämtar icke nu, herre; jag påstår blott att denna gamla qvinna skall bevara hemligheten väl. — Och du vill att vi skola besvära henne med att taga emot ett lik? Hon dör bestämdt af förskräckelse. — Nej, herr markis; ty hon är troligen ej ensam i sin lilla, afsides belägna, koja. Jag skulle vilja svärja på att vi der träffa en hederlig karmelitermunk, som skall kristligen begrafva herr spanjoren på något lämpligt ställe i närheten. — Hos er finnes ännu för mycket qvar af hugenotten, märker jag, min käre Adamas, sade herr dCArs. Karmelitermunkarne äro icke så lätta på foten som ni förmenar. — Jag säger ingenting ondt om dem i allmänhet; jag talar nu blott om en enda, som jag känner och hvilken i själ och hjerta icke är någon munk. Det är Halte Johan, som tjenat herr markisen i kriget, och som på herr