Dagens Nyheter – 31 oktober 1868, sida 2

odbrok, som innan han beslöt taga Kraka till aka, ville veta huruvida hon var lika klok m hon var skön, måste ha funnit henne skön, tersom han vid profvets anställande fattade :vannämnda beslut. Men åskådaren fåricke en Äng se ett vackert qvinnoansigte. Skulle Ragar tilläfventyrs ha misstagit sig? — Den elst så säkre tecknaren har till och med gjort ennes figur oskön: kroppen något för lång, ufvudet för litet, axelbredden för smal, bröten alltför starkt markerade. — Att hunden r i Krakas sällskap synes endast genom den mständighet att han står bredvid henne, vänd t samma håll. Om det mot den andra taflan (4Olof Tryggfason och Sigrid Storråda) kan anmärkas, att )lofs hufvud förefaller, jemfördt med axelbredden, något för litet — ett fel som emedlertid ir bättre än om hufvudet varit något för stort; vidare att hans åtbörder äro teatraliska och taflans färgton materiel, så måste det emedlertid erkännas, att det är handling ikompositionen, så att konstnären lyckats uttrycka hvad han velat, och att accessoirerna äro utförda särdeles väl och utan småaktig detaljering. Det är eljest förledande för hvar och en,som målar ämnen ur den nordiska forntidens historia, att noga redogöra för dessa bisaker, hvilka naturligtvis måste såsom antiqvitetsföremål högligen intressera en svensk allmänhet. — Konstnären har här med god beräkning valt och utfört dem så, att de ej allenasticke störa, utan tvärtom gagna och understödja framställningen genom att hänvisa oss att det var i Norden och i en aflägsen tidsperiod, som den framställda handlingen försiggick. Winges tvenne kolritningar, behandlande ämnen ur den nordiska mythologien, äro ytterligare bevis på ett välkändt omdöme: att denna mythologi ej lätt egnar sig för den bildande konstens behandling. Den kan interessera, när den berättas i Gudaläran eller besjunges af Dikten, men till och med af denna bör den icke utan mycken urskiljning användas. Vi erinra såsom ord i sinom tid om hvad Leopold och Malmström yttrat i detta mycket omtvistade ämne). Men om skaldekonsten, hvilken successivt framställer sina bilder och efter hand redogör för motiverna till de skildrade handlingarne, har svårighet att reda sig med vår mythologi, — hura mycket svårare blir icke uppgiften att lösa för de bildande konsterna, eftersom dessa äro inskränkta till att sammanfatta bilden tillika med dess motiver och att framställa allt i ett enda ögonblick! — Den genialiske Thorvaldsen var också försigtig nog att aldrig röra vid Nordens Gudar, — han som hade handskats så mycket med Söderns. Fogelberg törsökte sig derpå, men blef otrogen sina egna afsigter, ty Nordens Gudar sakna en bestämd skönhetstyp. Han måste derför göra ) Leopold siger (Saml. Skr. V. 158—159): Det vore således ej nog att vi skulle nödgas i vår skaldekonst förvandla Olympen till det gamla Hlidskjalf ; Jupiter med sin blixt och sin örn till Oden med sina två korpar Hugin och Munin; Apollo till Dellings son Dag med sin häst Skinfaxe, hvars mahn upplyser jorden; Elysten till palatset Gimle, bygdt på verldens södra inda; Pluto till Hel med sitt bord hunger, sin knif svilt, sin säng sjukdom och sin tärna långsamhet; att ej omröra hela det öfriga ädla utbytet. Men skulle vi ej derutöfver jemväl nödgas afsäga oss allt hvad ej den götiska råheten kunnat ens ana, tnnu mindre tinka och bilda? Ty hvad äger den väl motsvarande till det grekiska snillets tusende lifliga diktbilder, som blifvit sedan seklers tid den europeiska kulturens snart sagdt oumbärliga skaldespråk? Hvad iger den t. ex. som skulle uttrycka eller ersätta Kärleken med sitt koger och sina pilar, Pallas med sin egid, Venus med sitt bälte, Vesta med sin heliga låga, Neptunus med sin treudd, Themis med sin vigtskål, Furierna med sina bloss, Apollos lager, Phaetons fall, Ikars flygt, Pandoras ask, Proteus förvandlingar, Parnassen, Melpomene, Thalia, alla sångmöerna, alla gracerna, med ett ord, nistan hela det forna grekiska bildverket, så fullt af behag och stundlig tillämpning? Eller skulle vi kanhända blanda tillhopa begge mytherna och göra deraf en osammanhängande viäf af groft och fint om hvarandra ? CcÄnnu en gång, vägrom ej en tillbörlig rättvisa åt den göthiska mythen, som hvarken saknar sitt virde eller sin fortfarande brukbarheti sådana fornämnen, till hvilka den naturligen hörer; men stannom dervid, och öfvergifvom den omogna och löjliga förhoppningen, att deri finna en egen och för oss lämplig nordisk skaldedrägt, äfven åt vår tids högre odling och tankedaning. — — — Malmström säger (Grunddragen af Svenska Vitterhetens historia. Akademiska föreläsningar TII, 386): Geijer, och isynnerhet Tegner, anvisade till slut den forngötiska traditionen den plats, som den kan intaga i den nyare nordiska vitterheten. Leopolds beundran för Frithiofs Saga bevisar tillräckligt att han förstod erkänna förtjensterna äfven hos det nya och rationella i vitterheten, när det omsmiiltes i det sanna snillets degel,