Dagens Nyheter – 28 oktober 1868, sida 2

ter den svåra sjukdomen, som aftärt kroppen, Ik att ögonen synas stora. Den ökade fuktigeten i dem, alstrad af inre rörelse öfver situaonens högtidlighet, ger dem en egendomlig lans. Inga tårar synas. Tårar störa nemgen ansigtets uttryck lika mycket som reget stör landskapets. Rekonvalescenten sitter äl till för att från sidan kunna njuta af utsigen i det fria utan att dagern besvärar, och hon itter riktigt hvilande, ty hon är trött af vanringen ifrån sängen. Dottern har dragit fram len tunga, men beqväma stolen, flyttat den med mtanka till sidan af fönsteröppningen, placerat vallen under modrens fötter, lagt sängkudden bakom hennes rygg och ställt apoteksflaskan ära till hands. Sedan hon så fått modren ram på taflan, att der blifva hufvudpersonen, har hon lagt några friska rosor i hennes sköte och sig sjelf på knä vid modrens sida, och så mycket åt sidan, att hon sjelf blir en biperson, — hon, som uti det tarfliga hemmet varit både under modrens sjukdom och för åstadkommande af det i taflan framställda moment den egentligen aktiva. Hon beder. Det är huslig andakt. Men en andakt, så innerligt varm och motiverad, att den icke stadnar inomhus. Åskådaren deltar i den. Mellan konstnären, konstverket och åskådaren råder harmoni, å intetdera stället någon tillgjord känslofullet. Det är en konstnär, som predikar! Det väl genomtänkta ämnet är mästerligt utfördt. Trogna och trägna studier af naturen hafva hos målaren fullbordat mästerskäpet. Vi påpeka särskildt modrens väl modellerade hufvud, den riktigt anbragta glansen på de vackert tecknade ögonen, anletsdragens och åtbördernas sanna uttryck af andakt, figurernas rätta inställning, den sanna dagern och de med flärdfri noggrannhet utförda bisakerna. Det är en mycket liten målareduk, som har godt utrymme för ett stort innehåll. — Den stora volymen lämpar sig ej heller för kabinettstycken, ännu mindre inom genremåleriets branche, hvilket de gamla goda mästarne nogsamt visste. Uti den sednare taflan, Svartsjukan, göres af artisten ett försök ett lösa ett svårlöst problem. Svartsjukan är i allmänhet en sinnesrörelse, som plågar en menniska, derför att en af henne älskad person gifver åt en annan företrädet af sin kärlek eller sin ynnest. Frågan är nu: Kan denna lidelses qval framställas uti måleriet genom en enda figur? Vi skulle tro det, ty artister sådana som Leonardo da Vinci, Williams och Låon Cogniet samt tilläfventyrs flera hafva gjort det, och de tre förstnämnde hafva lyckats. Fagerlin har emellertid föredragit att uti sin framställning af en svartsjuk qvinna anlita biträdet af andra figurer och gifvit oss en scen i fonden. Denna scen är visserligen serdeles spirituel, men lika mycket anstötlig. De två figurerna och den bäddade sängen helt nära bakom dem föranleda lätt till den uppfattningen, att handlingen försiggår på ett mindre välkändt ställe, eller med sinnlighet i perspektiv. Deras anletsuttryck bära prägeln af sinnlig lättfärdighet. Som de, ehuru sittande i halfdunkel, fått en dominerande plats på duken och för öfrigt äro de egentligen handlande eller aktiva figurerna, hade kanske taflan bordt benämnas: Lättfärdigheten och svartsjukan. Det hade då varit klart spel. Den som uti det lilla borgerliga dramat är lidande, eller den enligt konstnärens uppgift vigtigaste personen, går genom fondscenen miste om en god del af åskådarens uppmärksamhet och deltagande, nvilka hon dock väl förtjenar. Svartsjukan, som hos södrens folk eller den sg. k. latinska stammen vanligen uttrycker sig i ett starkt mimiskt spel och våldsamma åtbörder, att ej säga handlingar, vänder sig hos de germaniska folken företrädesvis inåt. Vi se här den nordiska qvinnans själ skimra igenom en slöja af svårmod. Den unga flickan har vändt ryggen åt kaffekoppen och apelsinen, hvilka eljest skulle smakat henne väl. Hon står tungt stödd emot byrån och något framåtlutad samt är oändligt väl inställd på taflan. Det kan vara nog att erfara, att der djupa sorgen är svartsjukans qval, utan att det motiveras af en handling utanför henne. Värdet af den jungfruliga gestalten vinner ej genom närvaron af den lättfärdige matrosen, def ovärdiga föremålet för hennes kärlek. Den kon: trasterande metoden är här obehöflig ; och konst: styckets fina sentiment lider af det sätt, på hvil ket den blifvit begagnad. Arbetet är för öfrig gjordt med mycken finess och fulländning sam utan koketteri eller sökt bravur. UTA i Porträttmåleriet, som i Sverige var på 1700-tale uppehållet af Wertmäller, Carl Fredrik v. Breda syskonen Lorentz och Ulrika Pasch, men fram. för allt af Roslin (som här dock endast måla Gustaf III:s familt och Linn), har sedermera uti Per Krafft j:r, O. J. Södermark och Sand