Dagens Nyheter – 28 oktober 1868, sida 2

ende till den krigiska drägt han bar; men d Alvimar märkte genast att det var han; han märkte det på sitt hjertas häftiga slag. Enahanda var förhållandet med Sancho, som nu slöt sig närmare intill sin husbonde. Deras oro lade sig något, när Bois-Dor red förbi dem, utan att säga ett enda ord. De tänkte, att det möjligen icke var han. Men när han stannade och vände Rosidoras hufvud emot dem, betraktade de hvarandra, och deras blickar uttryckte den största. fruktan. — Hvad är det fråga om, min herre? sade Wilhelm, i det han drog den ena pistolen ur hölstret. Hvem är ni, och hvad vill ni? Men innan Bois-Dor6 fick tid till att svara honom, small ett skott, och kulan snuddade vid markisens stormhufva. Den gamle hade varseblifvit Sanchos rörelse — ty det var Sancho som haft så brådtom med att skjuta — och böjt sig ned, hvarvid han utropade : — Wilhelm, det är jag! — Blixt och dunder! utropade herr CArs, förskräckt; hvem -sköt på markisen? I himlens namn, markis, är ni sårad? — Nej, visst inte, svarade Bois-Dor6; men det får jag säga er, att ni måste ha usla pultroner i ert följe, eftersom de skjuta på en ensam man, innan de veta om han är vän eller fiende. — Ja, ni har rätt, och jag skall här på stället skipa rättvisa, återtog den unge mannen, förbittrad. Fega stackare, hvem af er Par, skjutit på den bäste mannen i hela vårt and! — Inte jag! inte jag!... inte jag! ropade på en gång herr Wilhelm VArs fyra tjenare. — Nej, nej! sade markisen, ingen af dessa hederliga gossar skulle ha kunnat vara i stånd till någonting dylikt. Jag såg hvem det var som aflossade skottet: der är han!