Dagens Nyheter – 24 oktober 1868, sida 3

hastigt fullbordades det gräsliga dådet. Min bror ämnade just låta hästen sätta sig i gång, då mördarne upphunno honom. Den yngre af dem svingade sig ur sadeln och sade med en artighet, som man naturligtvis måste anse ha varit låtsad: — Nå, min stackars herre, hur står det till med er häst? Han tyckes vara styf i lederna. Kanske ni behöfver någon hjelp, eller huru? Den gamle token, som åtföljde honom, hoppade äfven af hästen; och, likasom hade de bägge skälmarne endast haft för afsigt att helt beskedligt skjuta på vagnen, nalkades de nu min broder, hvilken ej det ringaste anade deras ondskefulla afsigt. I samma ögonblick såg vittnet, som genom himlens vilja befann sig tillstädes, huru han vacklade och i hela sin längd föll under hjulen utan att uppgifva ett enda nödrop, hvaraf man kunde draga den slutsatsen att han blifvit träffad af något mordvapen. Emellertid hade en dolk ända till fästet blifvit sänkt i hans hjerta af en hand, som härigenom bevisade sig vara alltför van vid dylika nidingsdåd. — Då vet ni icke, om det var husbonden eller tjenaren, som rigtade stöten? Efter hvad ni sagt, var den förre mycket ung; det är således ej troligt att ban utförde mordet... — Hvilkendera af dem det var, betyder för mig föga, min herre. Jag anser dem båda för lika stora uslingar, ty adelsmannen höll sig ej för god att handla på alldeles samma sätt som den skurksktige betjenten. Utan att gifva sig tid till att taga med sig sitt vapen, störtade han sig in i vagnon, ifrig som han var att stjäla de båda skrinen. Han kastade dem åt sin kamrat, som skyndsamt gömde de dyrbara föremålen under sin släogkappa, hvarefter de togo till flykten, jäg