Dagens Nyheter – 24 oktober 1868, sida 3

mycket af linan, som den förde med sig frår fregatten. Han kantrade också snart, och vi sågo degss besättning simma för att rädda lifvet. Två af de fom matroserna gingo om en stund till botten, en simmade tillbaka till fregatten och blef upptagen, en annan nådde lyckJigt kusten och den femte höll sig en lång stund uppe på tvenne åror. Vi sågo honom hinna båten, som dref med kölen i vädret; han satte sig å den och afkastade sina kläder. En våg kastade honom emellertid åter i hafvet, och då han på nytt sträfvade att nå båten blef han med sådan våldsambet kastad mot densamma, att ban fick skinnet på bröstet nästan helt och hållet afskrapadt. Detta oaktads vände han sig mot land, för att söka komma dit och lyckades verkligen komma på det torra, efter att hafva varit en timma i vattnet. Kort efter sedan båten kantrat, ropade denne man till löjtnant Zarine: Följ efter mig, hr löjtnant; vi kunna så båten — men den unge olycklige mannen svarade endast, att han ej kunde simma och att för honom ej fanns någon räddning. Baron Ikskull låg en lång stund på ryggen och dref omkring, ronande på hjelp, som dock var omöjligt att lemna honom. Sålunda omkommo nästan i samma ögonblick dessa båda officerare, hvilka voro goda sjömän, mycket lofvande unga karlar och särdeles varmt afhållva af kamraterna. Ikskull var en mycket vacker karl, temligen spensligt byggd och med en ridderlig karakter; Zarine var en kraftig yngling, full af ifver och alltid redo till hvarje företag, om än farligt; såsom följande exempel visar. Kort innan den andra båten blef utsatt, var en matros sysselsatt med att skjuta nödskott, men laddado så oförsigtigt, att ett skott brann af förtidigt, hvarigenom hans båda händer blefvo atskjutna och han sjelf utslungad i sjön. Då Zarine såg den stackars karlen kämpa i böljorna, lät han binda ett tåg under armarne på sig och störtade i vattnet. Fastän ban var en mycket klen simmare, lyckades han dock rädda den nödställde. De modiga sjömännens öde gjorde ett mycket djupt intryck på både befäl och manskap; men det var ru ej tid att sörja öfver en förlust, huro bitter denna än var. Arbetet fortgick, och kaptezen höll med klok omtanke manskapet i jemn verksamhet. De fleste sysselsattes med att bygga timmerflottor, hvilka möjligen kunde komma till nytta, när intet annat medel till räddving ver öfrigt. Emellertid fortsattes försöken att få en lina i land. En af manskapet, som var utmärkt simmare, ansåg atthan kunde nå kusten med en lina, bunden om lifvet. Han försökte, men tröttnade snart och upphalades åter på fregatten. Man försökte med pappersdrakar, men den ena var för tung och ville ej gå till väders, den andra för klen och blåstes i bitar. (Forts.)