Dagens Nyheter – 24 oktober 1868, sida 3

skeppsbrottet och den talrika besättningens räddning, som blifvit sänd engelska tidninger Standard af en person, hvilken var ombord på fregatten, då olyckan inträffade: Fregatten gick ut från Plymoth måndagsmorgonen d. 21 sept., och då vi väl voro kompa i kanalen, släcktes elden under ångpannorna och seglen sattes till. Med den vind, som blåste om aftonen den 24, kunde vi vänta att inlöpa i Skagerrack följande morgon, och en öfverläggnirg hölis mellan amiralen, kaptenen och navigatören, innan kursen för natten bestämdes. Navigatören hade dock olyckligtvis, i anledning af moln, ej kunnat anställa någon observation sedan middagen den 23, hvarför beräkningarna om fregattens läge endast kunde baseras på bestickberäkningen kl. 8 på aftonen den 24. Utgången har visat, att man ej fästat tillräcklig uppmärksamhet på strömsättningens inflytande, emedan fregatten vid strandvingen var omkring 50 engelska mil utom den beräknade kursen. Omkring kl. balf 3 på morgonen den 25 september väcktes jag af en störtsjö, som slog in igenom mitt krossade hyttfönster. Detta erinrade om den storm, vi baft att utstå vid inloppet i den engelska kanalen, och i första ögonblicket antog jag, att något annat ej var på färde, än att stormen under patten tilltagit och att fregatten brottades med hög sjö. Men inom kortare tid än en minut följdes den första stöten af tre, fyra långt starkare, vattnet störtade in med förökad våldsamhet och skeppet ristade i alla fogar. Då insåg jag att vi hade stött på grund, och då ett kanonskott aflossades innan jag hann lomna hytten, blef det klart för mig att vi befunno oss i en kritisk ställniug. Vid foten af trappan, som ledde upp till ötversta batteriet, träffade jag presten och läkaren samt Dågra af uppassningen, kort sagdt, de festa af de personer, hvilkas tjenster ej kunde vara till någon nytta på däck, under det att alla officerarca voro på sina poster. Här dröjde jag en stund. Den ena våldsamma stöten följde hastigt på den andra, och hvarje ny stöt tycktes vilja lösbryta fartygets plankor. Nödsignaler gåfvos oupphörligt. Längtande att se hvad som förehades på däcket gick jag slutligen uppför trappan, men då jag hörde kapten gifva befallning om att kapa stormasten nedgick jsg igen för att dröja tills denna befallning var verkställd. Stormasten föll med ett väldigt brak öfverbord; fockmasten följde straxt efter, och då syntes fregatten ligga mera stilla. Stötarnas häftighet aftog, men det var zödvändigt att ytterligare lätta fartyget, hvarför befallning gafs att kasta kanonerna öfver bord. Jag gick nu upp på däcket. Vinaden blåste starkt, sjöarna slogo öfver fartyget, och det var blott med möda jag kunde komma fram till bryggan framför mesanmasten, der jag fann amiralen och kaptenen utdela befallningar till folket med ettlugn, som om ingen fara varit på färde. Detta inverkade på manskapet, och var allas hållning beundransvärd under denna natt. Jag erfor att fregatten, under styf V. N. V. kultie, gjort 81. krops fart då den stötte, att vid första stöten kaptenen låtit ett ankare gå, men att kettingen sprungit och att fartyget nu, 2 timmar efter strandningen, hade blott 14 tums vatten i lastrummet, kvarför man trodde det kunna med säkerhet hålla sig till dagen inbröt. Med hvilken löngtan motrågs ej daggryningen! Andtligen ljusnade östern, och vi sågo oss lott en kabellängd från en låg, sandig kust, som do starka bränningarna dock gjorde det utomordentligt farligt, om icke omöjligt, att försöka uppnå. Försöket måste dock göras. Amiralens kutter (en lifräddningsbåt) blef utsatt och afsänd till kusten, nnder befäl af en uvg officer vid namn Ostroletsky, hvilken visat prof på stor oförsagdhet. Han fick befallning att föra en lina från fartyget i land. Innan Ostroletsky nådde kusten, sprang olyckligtvis linan; men han bragte båt och folk lyckligt i land. Vinden blåste starkt och sjön Jåg så hård på land, att det ej var att tänka på, att båten kunde komma åter till fregatten, hvilket var en så mycket större olycka, som denna båt var den enda, som kunde vaka i ena sådan sjögång. Men trots den ögonskenliga fara, som syntes förknippad med ett nytt försök att komma till land, tillbjöd sig en ung officer frivilligt att taga befäl öfver en annan båt — det var den unge baron Ikskull. Hans förtrolige vän löjtnant Lang bad om tillåtelse att få följa med honom, och båten gjordes klar; men då löjtnant Zarine, som hade beklagat, att detta farliga försök ej blifvit öfverlemnadt åt honom, såg att allting var klart och att Lang, som endast sprungit efter en vattentät kappa, ej var der, hoppade han i båten och stötte ut. Det blef snart tydligt att denna båt omöjligt knnda nå land. iavnnerhet som den hesvädaos