Dagens Nyheter – 13 oktober 1868, sida 2

och nu gaf hon dem åt den fattige spelmannen i hans närvaro. Ett trinmferande leende öfverfor spanjorens ansigte; han såg häri en utmaning, ett knep sådant som behagsjuka damer bruka använda, för att göra sig riktigt rara. Men detta var icke Lanrianes mening; ty då hon böjde sig fram, för att fästa buketten ispelmannens hatt, sade hon sakta till honom: — Herr Giovellino, jag ber er vara en far för mig och icke lemna mig ett ögonblick, förrän jag ger er tecken dertill. Tack vare sin skarpa iakttagelseförmåga, uppfattade italienaren fallkomligt hennes önskan. — Ja, ja, jag förstår, svarade hans vältaliga blick. Lita på mig. Och han gick och satte sig på en af det gamla trädets väldiga rötter; han höll sig sålanda på ett om respekt vittnande afstånd, såsom en tjenare hvilken afvaktar de befallningar man vill gifva honom, men jemväl tillräckligt nära, för att kunsa höra allt hvad dAlvimar yttrade till Lauriane. DAlvimar anade allt. Man var rädd för honom; så mycket bättre. Så stort förakt hysto han för säckpipeblåsaren, att han icke alls krusade för honom, utan fortsatte helt ogeneradt att göra den unga enkan sin cour. Men hans farliga magnetism hade förlorat all kraft. Närvaron af en redbar man, sådan som Lucilio, syntes Lauriane vara ett motgift. Hon skulle ha blygts öfver att förråda någon fåfänga, då hon hade Giovellino framför sig. Hon visste att hans blick var fästad på henne, och detta medvetande var för henne ett skydd. Snart märkte hon att spanjoren blef het om öronen. Han ville att hon skulle visa bort den besvärlige mannen, och med flit sade han henne