Dagens Nyheter – 12 oktober 1868, sida 3

honom och Lauriane kunde komma till stånd, äfven om han i afseende på förmögenhet vore mindre väl försedd. Bois-Dor6, som i botten var hederligare än sin granne, skulle icke, om han varit far, resonnerat såsom han. Han fästade sig visserligen föga vid religionen; men fosterlandskärleken var hos honom synnerligen stark. Han anade icke hvad hans vär funderade på, medan han sjelf gick försjunken i sina tankar; och under en fjerdedels timma talade de, utan att förstå hvarandra, om nödvändigheten af ett godt parti för Lauriane. q Omsider gick ett ljus upp för herr de Benvre. — Nil utropade han, i högsta grad öfverraskad, sedan markisen tydligt förrådt sin önskan. Hvem tusan kunde ana något sådant? Jag har trott hela tiden att ni i förtäckta ordalag fört er spanjors talan, och när allt kommer omkring är dat era egna ärenden ni går. Men säg, min bäste granne, är ni nu verkligen vid era sinnens fulla bruk, eller irbillar ni er kanske vara er gonson? Bois-Dor6e bet sig i mustaschen; men van som han var vid sia väns skämt, hemtade han sig snart och försökte öfvertyga honom om att man hade oriktiga föreställningar om hans ålder, och att han i sjelfva verket icke var så gammal, som bhbans får, då denne ingick sitt sednare äktenskap, hvilket ju ändock blef lyckligt. Medan han sålunda förspillde tiden, bemödade sig WAlvimar att deraf draga all möjlig nytta. Han hade lyckats förmå fru de Beuvre att taga plats på ett säte under en stor idegran, hvars grenar hängde ned ända till marken och bildade en sal af mörk grönska, der man var skyddad mot nyfikna blickar. Han började med att framställa öfverdrifna komplimanger.