Dagens Nyheter – 8 oktober 1868, sida 2

det gick till i sällskapslifvet, hvaruti markisen nu ville införa honom. I markisens förslag såg Mario ingenting annat äa granna band, sötsaker, små hundar och vackra kammare, fyllda med alla slags leksaker. Hans ögon strålade af en barnslig lystnad, och Boi:Dor, som på sitt sätt var lika barnslig som Mario, utropade: — Så sannt Gud lefver, mäster Jovelin, detta barn är födt till något stort! Såg ni, hur hans ögon lyste, då jag nämnde ordet ädling? Hör på, Mario, bed Mercedes att du får qvarstanna här hos os3. — Mamma får ju också stanna qvar? inföll g0ssen. — Ja visst! svarade Bois-Dore; jag inser Ge än väl att det vore omenskligt att skilja: er åt. Den förtjuste Mario sprang till sin fostermor och sade, under det han ömt smekte henre, på arabiska: — Moder! vi skola icke mera vandra omkring på landsvägarne. Den gode herrn vill behålla 0s3 i sitt vackra hus. Mercedes tackade med en suck. i — Barnet är icke mitt, sade hon; det tillhör Gud, som gifvit mig det. Jag måste uppsöka dess familj. Om denna ej mera finnes till eller icke vill kännas vid gossen, skall jag återvända hit och knäfallande säga till er: tag honom och förjaga mig, om ni behagar. Jag vill heldre ensam gråta utanför dörren till det hus, der han är lycklig, än föra honom med mig på vägarne såsom en tiggare. — Denna qvinna har en ädel själ, sade markiser: — Derför skola vi hjelpa henne med penningar samt genom att begagna vårt inflytande, på det hon måtte återfiona dem, som hon söker. Men hvarför vill hon icke säga oss hvad hon redan vet i detta afseende? Måhända kunna