Dagens Nyheter – 8 oktober 1868, sida 2

ag, då vi åtsklljas, med glad blick se tillbaka på et möte, hvari vi deltagit. Vi behöfva dervid ske tänka på storheten af våra gerningar. Det renni i gör, hon må nu antingen som individ Her i förening med gina bröder det göra, är i allvänhet litet i förhållande ej blott till hennes pligt, tan ock till hennes förmåga. En hvar gör något nindre, ja ofta mycket mindre, än hvad så väl ans fullt ansträngda kraft, som hans noga öfver gda skyldighet medgifver och kräfver. Således icke heller vi, mine herrar, berömma oss af åra gerningar. Jag säger detta icke derför, att ag på gerningen sätter ett vanpris. Gerning är tt godt ord för att beteckna allt hvad en mennika blifvit och är, allt hvad hon tänker och vill, ult hvad på den plats, som blifvit henne anvisad, tr henne ålagdt och af henne åstadkommes. Om lenna stora betydelse af gerningen undervisar oss stt heligt och tillika löftesrikt ord, som ej blott kallar dem saliga, hvilka i Herranom dö, utan ock rsäkrar, att de skola Avila sig från sitt arbete h deras gernåimgar följa dem efter. Hvem vill vil, när man på detta sätt förstår ordet gerning, anse den hafva cn ringa vigt i den vågskål, der en menniska skall vägas? Det är blott den enskilda, den från det hela, från sitt sammanhang afekilda gerningen, som vi icke få högt uppskatta. Den vidlådes alltid af mycken brist. Brist vidlåder således ock den gerning, som under några veckor af oss, mine herrar, är åstadkommen. Men oaktadt vi sjelfve måste säga oss detta, äro vi dock icke alldeles oberättigade att glidja oss åt vår gerning. Deri har något ingått, som gifver oss en sådan rätt. Detta är den vilja, det uppsåt, det striäfvande, hvarmed vi skött vårgerning. Vi kunna väl säga åt hvarandra, att detta sträfvande varit godt, att vi haft för våra ögon ett heligt mål, att vi älskat detta mål, och att vi för dess rita fattande och uppnående icke sparat våra krafter. Om målet hafva visserligen bland oss några olika meningar förnummits, men vi hafva lyssnat till hvarandras meningar, vi hafva aktat hvarandras åsigter, och vi hafva, så mycket vi det kunnat, utan att blifva vår innersta öfvertygelse otrogna, gifvit vika för andras. Hirigenom hafra vi alla, icke blott med inbördes vänlighet och förtroende arbetat, utan ock, såsom jag redan vid vår första sammankomst boppades, att det skulle ske, alla af hvarandra något lärt. Måhinda hafva härigenom också andra något lärt af oss, lärt att akta kyrkan, lärt att glädja sig öfver dess tillvaro, lärt att taga sig till vara för dess förstörande, lärt att önska den och dess verksamhet och dess ordning en allt större och större tillväxt i renhet och kraft. Skulle vi icke vara berättigade att häråt glädja oss? Skulle vi icke vara både berättigade och förpligtade att med glada hjertan tacka Gud för det goda han genom oss velat åstadkomma? Vi veta väl, att detta goda icke på långt nir blifvit det högsta. Men vi veta ock, utt det kunnat blifva mycket mindre, ja, att godt alldeles kunnat uteblifva. Att ej så skett, utan att vårt möte kan hafva varit vårt fildernesland till gagn, det är min fasta, det ir kanske ock, mine herrar, eder fasta öfvertygelse, och derför kunna vi ock utan missmod och nedslagenhet säga hvarandra farväl. Vi kunna ock siiga hvarandra farväl med inbördes tackstägelser och vilönskningar, tacksiägelser för den goda samvaron under den sistförflutna tiden, villönskningar för en förestående framtid. Till tacksägelse är ingen så mycket förpligtad som jag. Den gamle har af eder alla njutit öfverseende, aktning, tillgifvenhet. Genom sin ålder och sina underlägsna krafter har hau varit i behof af öfverscende. För ålderns skull och kanske ock i någon mån för den hos den åldrige genomskimrande goda viljans skull hafven I ock omfattat honom med aktning och tillgifvenhet. Det gör milt ännu varma hjerta godt att få tro och säga detta. Mottagen min hjertliga tacksägelse! Mottagen ock min försäkran, att jag med glädje skall erinra mig mötet och med innerlig högaktning och varm erkänsla alla de deri deltagande. Mottagen slutligen ock mina hjertliga välönskningar! Med denna dag återgå vi alla till våra, dels offentliga dels enskilda, angelägenheter. Herren skänke oss i dem sin nåd! Herren göre oss i dem till goda redskap för hans heliga vilja! Lekman och prest kunna i lika mån vara ett sådant redskap. Men lekman och prest kunna ock i lika mån låta onda makter göra sig till en ovirdig, till en förderflig medlem i Herrans menighet. I detta hänseende är mellan lekman och prest ingen åtskilnad. Herren bevare oss allat Herren uppehålle oss alla på sin rättfirdighets och barmhertighets rita, på sin kärleks och salighets ljufliga vägar! Herren skiänke särskildt eder, mina högtvärderade och hjertligt älskade medtjenare i ordet, den rätta visheten, kraften och nåden att edert kall väl uträtta! Att detta kall är svårt, medgifves af alla. Mången säger det i våra dagar vara svårare Kn tillförene. Det tär möjligt. Men visst är, dels att det alltid både varit och skall vara svårt och dels ock, att det i sig innebär en stor ljufiighet, en stor herrlighet. Bifve således ingen tillbaka! Lite hellre en hvar kallets svårigheter och ansvar uppelda till ansträngningar och kallets ljufiighet och herrlighet verka till förfriskning och frid, och komme oss hirvid Herrans nåd och barmhertighet i rikt mått till hjelp! Jag säger detta särskildt åt eder; mine närmaste embetsbröder och trogne vänner! Mötets gammankomst har gjort det till pligt för alla de främsta vårdarena, af den svenska kyrkans angelägenheter att hir samlas. Ingen har undandragit sig att komma, ehuru icke allas helsa vari den bista. Lång tid har förflutit. sedan en sådan