Dagens Nyheter – 7 oktober 1868, sida 2

utan någon eskort fingo vi lof att vandra till den plats, der vi skulle embarkera. Hvarje kristen, som befanns ha gömt en mohr i sitt hus, dömdes att tillbringa sex år på galererna. Vi ledo härigenom mycket. Visserligen togo min far och jag det guld, vi kunde bära, med os3, och vi anträdde vår resa, utan att beklaga 0o3s. Man lofvade föra os3 till Afrika, till våra fäders land. Då bådo vi Gud, den som dyrkats af våra fäder, att återupptaga oss till sina trogna barn. Man tillät oss under resan påtaga våra gamla drägter, som sedan ett århundrade förvarats i familjerna, och läsa våra böner på vårt eget språk, som vi icke hade glömt; ty trots alla förbud bade vi oss emellan aldrig talat något annat. Vi sammanpackades ombord på statens fartyg, såsom hade vi varit osjäliga djur; men knappt hade vi kommit ut från land, förrän man fordrade att vi skulle betala kostnaden för öfverresan. De flesta hade intet att betala med. Man fordrade då att de rika skulle betala för de fattiga. oSMin far, som såg att man kastade dem i hafvet, hvilka icke kunde ställa borgen för sig, var nog ädel att utan knot betala för alla, som befunno sig på samma fartyg som vi; men när man kom underfund med att han icke hade mera pengar qvar, kastade man äfven honom öfverbord såsom de andra! Här gjorde den mohriska qvinnan ett uppehåll i talet. Hon grät icke, men man såg att hennes hjerta var beklämdt. — Sådana föraktliga skälmar dessa spanjorer ändå äro! Stackars mohrer! utbrast markisen. Derefter tillade han, sedan Lucilio kastat på honom en talande blick: — Ack! det är icke en bit bättre här i