Dagens Nyheter – 7 oktober 1868, sida 2

lass börja dock samvetsgranna män att fvergifva statskyrkans falska profeter. Ett xempel härå lemna vi i dag, då vi införa edanstående, redan för ett par veckor sean insända, uppsats af en gammal adlig ch rojalistisk embetsman: Religionens eller — som man påstår vara detamma — statskyrkans upprätthållare, ortooxiens kämpar, äro nu församlade till ett kyrkonöte och hafva fått sig till biträde tretio leknän. Äro de sednare, har man redan frågat, Her åtminstone de fleste af dem, något annat in tSpurver Tranedans? Nej, sannolikt inenting vidare. Prelaterne och dem vidhängande röder skola alltid utgöra majoriteten i alla bufjudfrågor, i allt som afser att skydda den s.k. ortodoxa läran, den priviligierade statskyrkan. Ivad den kostat menniskorna i blod, qval och årar endast i ett land — Spanien — kunde det måhända ej skada att här i minnet återkalla genom att uppreja orden af en känd historieskrifvare: Den oupphörliga omsorgen för trons vidmakthållande i dess renhet och den uppsigt öfver samvetena, som fördes i Spanien med eld och svärd, hade der mångdubblat menniskooffren. Sedan tre århundraden hade 38,000 offer för inqvisitionen, denna domstol utan appell, der blifvit offentligen brände. Årligen gingo kittare till döden såsom en ögonfägnad, en uppbygggelse eller en varnagel för de rittrogne. Mer in 300,000 andre domfällde eller misstänkte hade, efter det de undergått ransakning genom tortyr, uti fängelsehålor, på galererna eller med andra straff fått försona det brottet att vara blott misstänkte för en fri tanke i religlösa limnen. Vidare säger en annan författare: Genom en bulla af påfven (presten !) Sixtus IV, sednare bekräftad af påfven Innocentius VIII, infördes år 1483 ingvisitionen i Spanien, och Thomas af Torquemada blef utnämnd till storinqvisitor. Han var Dominikaner-munkarnes ordensgeneral. Inqvisitionen utdref judarne år 1492, mohrerne i Granada år 1502 och moreskerne år 1609; hvarigenom Spanien beröfvades öfver 4 millioner rika och arbetsamma innevånare. Inqvisitionen lät ifrån år 1484 till 1808 lefvande brituna 34,658 individer och in effigie 18,049 andra, som aflidit i fängelserna samt först efter döden blifvit dömde, så att straffet drabbade endast deras döda kroppar ; och 288,214 skickades i slafveri på galererna eller i fingelserna; alltså 3240,921 menniskor uppoffrade allenast i Spanien afinqvisitionen. Af detta antal blefvo under loppet af blott sexton år af Torquemada lefvande brände 10,220, in effigie brände 6,840 och fängslade 7,374. Följaktligen har ensamt Torquemada dömt och sakfillt tillhopa 114,231 individer eller 13 af alla offrens antal. Huru många som offrats af inqvisitionerna i andra delar af Europa, Amerika och Asien; huru många som stupat i religionskrigen, eller under exskilda eller lokala religioasförföljelser, det veta vi icke; men deremot känna vi genom porsterna försäkringar, att alla dessa gräsligeter skett till befordrande af Guds ära och tillfredsställelse, hans kyrkas förherrligande och menniskornas salighet. Sjelfva Torquemsda,då han låg på sin dödsbädd, yttrade sig vara;viss om att undfå paradiset såsom belöning för det han skaffat kyrkan så många offer. En dylik föreställning låter otrolig, men är deticke i sjelfva verket; ty sedan kyrkomötena i Nicea, Trident 0. fl. a. ställen samt fader Athanvasius förfuskat, förvridit och grumlat den lära, somi all sin ursprungliga herrlighet och enkelhet af Kristus förkunnades, hafva Torquemada och alla andra ortodoxa prester satt och tillämpat sin opinion i stället för förnuft och samvete. Hårklyfverier och förnuftsvidriga dogmer, som alstrat sjelfmord, otro och affall, framställa Gud med egenskaper som äro jemngoda med hans rivals, Satans, och mycket sämre än menniskornas, när man jemför den förstnämndes makt med deras; Hans frestelser och deras; Hans materiela behof och deras. Det är visserligen sannt att de ortodoxaicke mera våga, ens i Spanien, att på bål och i brand lefvande steka dem de benämna kättare; att påfvens bannstrålar äro alldeles förslöade; att löseoch bindenycklarne icke längre passa till låsen; att presterne småningom fått lära sig faktiskt, att deras rike ej är af denna verlden och att de fördraga, fast med harm, mycket inom församlingarne, om hvars möjlighet de förr icke drömde. Men förtjensten häraf tillkommer ingalunda dem. Tidsomständigheterna, hvilka beredas af Guds, den kärleksrikes och barmhertiges, vilja, hafva gestaltat och utjemnat sakerna på detta sätt. Men hvad som i dessa , hänseenden redan timat, är dock endast en förÅ beredelie till många större ting, som komma skola och hvarigenom Guds församling — den verkliga och sanna — blir nydanad på kristlig grund. Då skall det tillåtas menniskoanden att, utan biträde af prestfunder, med Gud, sin skaI pare, uppgöre räkningen rörande jordlifvets an. I vändande; då upphör man med försöken att, STEVIE NE j utan någon eskort fingo vi lof att vandra til . I den plats, der vi skulle embarkera. Hvarje