Dagens Nyheter – 3 oktober 1868, sida 2

Fjortonde kapitlet: Om invigning till diko;mbetet, emot trettonde kapitl ft ing fill prodike Kyrkoherde skall Pemtonde Kapitlet: Hura nställas i en församling emdt fjortonde kapitlet: Huru Kyrkoherdes m. m. Åtskilliga mindre väsentlig skrifter och böneformulär, ä godkändes äfven. Betänkandet angående bi kop Beckmans motion om tillåtelse att vid barns! dop, på målsmäns begäran, använda 1693 års I GQdboksformulär. hvilken motion blifvit afstyrkt, låMe man deremot svårt att bli ense om. En mängd talare uppträdde, dels för bifall till betänkandet, gdcls med egna törslager, och det var först genom 7 votering som hr Beckmans förslag, med tillägg aut det föreslagna dopformuläret ej må vid allmän gudståenst begagnas, antogs till kontraproposition med (27 röster mot 2. Då röstsedlarna för hufvudvokeringen voro nedlagda i urnan, förklarade erketiskopen, som plägar inlägga sin sedel sist, att Ya ansåg förevarande fråga vara af den beskaffenhjet,) att för ett giltigt beslut fordrades att 2 vara ad sam af de närvarande ledamöförändringar i föreom blifvit föreslagna, , terna skulle vara faf! samma mening. Detta förklarande afgafs dock ingalunda i formen af en propos sition och föranljedde sålunda icke heller något mötets beslut. Seflan sedlarna öppnats och rösterna hopsummerats, jhvarvid det visade sig att 28 voro för hr Beckmafsj förslag och 24 för utskottets afstyrkande, förklarade erkebiskopen att betänkandet var bifallet, cnärmotsidan ejutgjorde tvåtredjedels majoritet. ! j Då begärde! ht Nordström ordet och uppliäste den kungliga förordningen, som bestimmer att då ny öfversättning af bibeln, ny psalmbok eller ny kyrkohandbok fantages, skola 2g-delar af. de närvarande ledanhöternas antal derom vara eniga. Hir har jag FF yttrade hr Nordström — icke röstat, så vidt jag vet fför antagandet af någon ny bibelöfversättning, nigfn ny psalmbok eller någon ny kyrkohandbok, val endast i fråga om ett medgifvande att alterndidt och för vissa särskilda fall få begagna vid barndop! 1693 års formulär. Tal. kunde följaktligen icke dela hans högvördighet hr erkebiskopens fuppfattning i förevarande fråga. Härom vVtspann sig nu en vidlyftig och liflig debatt, dels! om huruvida denna fråga var af den natur, att för dess afgörande fordrades förstärkt majoritet, dels om huru man med sauverande af det formela i behandlingen skulle kunna komma ur den. klämma, 1 hvilken man råkat. De, som ej ville godkänna hr Beckmans förslag — och de utgjordes af de flesta klerikala ledamöterna — ansågo naturligtvis att förstärkt majoritet behöfdes; det motsatta partiet åter — lekmiännen och pietisterta — tyckte att enkel majoritet kunde vara ) nog. Jiskop Sundberg, med hvilken flera förenade sig, ställde sig, som hr Nordström uttryckte sig, på formnaliteternas yttersta gräns och ville ej inlåta sig på utredningen af hvad natur frågan var, utan höll före, att då ordföranden tillkännagifvit sin mening och denna ej mött något motstånd, hade mötet med detsamma erkiint att ordföranden hade rätt. Hr Sundberg glömde härvid nämna, att erkebiskopens tillkiännagifvande skett efter det sedlarna voro aflemnade och under det ledamöterna för voteringen lemnat sina platser och ej allmänt, under sorlet, kunde uppfatta ordförandens ord ; han glömde äfven erinra, attingen proposition blifvit framstiilld och formligt besvarad samt attintetklubbslag befästat något beslut i frågan. Detta påpekades dock af flera talare, ehuru utan att kunna rubba hr Sundberg från formaliteternas yttersta griins. En talare, hr Warholm, gick i sin ifver att försvara utskottets betänkande och följaktligen det bestående, så långt, att han sade att en bestämd proposition blifvit framställd och med ett högljudt ja besvarad, hvilken förklaring af teologie professorn vid Lunds universitet väckte allmän öfverraskning, att ej säga något virre. Såväl domprosten Sondån, som hrr Nordström och Waldenström tillrättavisade honom med den fogliga anmärkningen att han begått ett misstag. Hr Bergstedt räckte honom slutligen en hjelpsam hand, förklarande att han uppfattat ordförandens framställning som en proposition och dertill svarat ja. Sedan tvisten härom fortgått närmare två timmar, förklarades denna extra diskussion omsider slutad, hvarefter voterades, då mötet med den knappa majoriteten af 29 röster mot 2 förklarade att erkebiskopens uppfattning af frågans natur var riktig. Under den bråksamma diskussionen hade ordföranden glömt bort hufvudsaken, eller hvilket förslag tvisten gillde, och hade svårt att framställa proposition, ur hvilken klimma grefve Hamilton var nog idelmodig att hjelpa honom. Erkebiskopen bad om ursäkt, sade att det ej var så underligt om han under detta virrvarr glömde sig, men yttrade tillika att denna glömska var ett bevis på huru ringa vigt han fistade, vid det rent materiela i denna fråga — en förklaring som kyrkomötet mottog med tillbörlig aktning. . Hrr Nordström och P. Hierta anmiillde reservationer mot det fattade beslutet. Beslutet, att antagandet af hvarje partiel förändring i kyrkohandboken skulle ske med ?3:dels majoritet, föranledde äfven, att en af biskop Beckman väckt motion, att presten vid vissa tillfällen skulle få utesluta förmaningen till faddrarne vid barndop, afelogs, ehuru utskottet föreslagit: det Kyrkomötet inginge till kongl. maj:t med underdåning anhållan, att, för den händelse dopvittnen icke vilja såsom faddrar åtaga sig de förbindelser, förmaningen till faddrarne innehåller, presten må ega att utelemna förmaningen och frågan till faddrarne, men afsluta med den förmaning,