Dagens Nyheter – 3 oktober 1868, sida 2

Adamas hade af en instinkt låtit sig intagas häraf, och så var äfven förhållandet med de råaste drängarne på bakgården. Sådana der obildade naturer äro understundom obeskrifligt goda! Ar det icke om dem fru de Sevigny har sagt, att man funnit dem gå sin lefnadsbana rakt fram och älska dygder, alldeles såsom det ligger i hästens natur att vilja trafva. Men dAlvimar, som icke tyckte om oskulden, var ej heller vän af barn, och i synnerhet ingaf honom denne gosse en känsla af obehag, för hvars orsak han icke kunde göre sig reda. Han erfor nu en känniog af svindel och iskyla; då han trädde in i slottet Briantes, mera lugn och mindre dyster än när han lemnade detsamma, syntes det honom som hotade den tunga slottsporten att falla öfver hans hufvud. Sedan några år tillbaka hade han varit utsatt för denna svindel, och han tillskref gerna de ansigten, som vid sådana tillfällen mötte hans öga, ett feromen, som egentligen försiggick inom honom sjelf. Han trodde på hemlighetsfulla inflytelser, och för att afvända dem ifrån sig, var han synnerligen angelägen om att förbanna de varelser, som syntes honom beklädda med denna oförklarliga makt. — Må denne storväxte häst ställa så till att du bryter nacken af dig! mumlade han för sig sjelf, i det han under sin kappa upplyftade två finger af venstra handen, för att besvärja det onda ögat. Då han varseblef äfven den mohriska qvinnan på ängen och märkte att hon gick åt det håll der han befann sig, upprepade han samma kabbalistiska åtbörd. Hon stannade ett ögonblick, och betraktade honom, såsom dagen förut, med en uppmärksamhet, hvilken på det högsta retade honom. — Hvad vill ni mig? sade han tvärt och närmade sig henne.