Dagens Nyheter – 2 oktober 1868, sida 2

denne, den barmhertige, varit ingenting mer eller mindre än en kättare. Tanken på döden var honom förhatlig. Han bäfvade tillbaka för afgrunden, och en naturlig följd af hans tro var att han icke kunde lefva i öfverensstämmelse med sina grundsatser. Det var endast under diskussionen han förrådde någon eld; ensam med sig sjelf, fann han sitt hjerta förtorkadt och sin själ jägtad af den verldsliga ärelystnaden. ,Det-var förgäfves han förebrådde sig detta olyckliga förhållande. Tanken på den eviga fördömelsen kunde ej blifva för honom i någon mån fruktbringande; och en fasansfull ångest mäktar ju ej verka på samma sätt, som da luttrande samvetsaggen. — Jag måste således dö! sade han och betraktade den landtliga kyrkogårdens anspråkslösa grafrvar; dö, kanhända utan att ba vunnit rikedom och makt, dö såsom dessa eländiga slafrar, hvilka icke en. gång haft ett namn att inrista i de små, snart murknoande träkorsen! Intet anseende; intet rykte i denna verld! Vrede, sjelfbedrägeri, förspilld möda och onyttiga ansträngningar... kanhända brott!... allt detta för att komma till evighetens tröskel, utan att här i lifvet ha kunnat förhöja kyrkans ära, och utan att veta sig ha vunnit nåd och förlåtelse för det tillkommande! Huru länge han tänkte så, kom han slutligen till den öfrertygelsen att djefvulens inflytande förderfvat hans öde. Ett ögonblick ville -han bikta sia själs qval för denna prest, i hvilkens öga han tyckte sig spåra en intelligent ande; men straxt derefter ryggado han tillbaka för att anförtro åt en annan dödlig de hemligheter, som hans lif och förjagade hvilan från hans läger. Sedan han en stund hängifvit sig åt dessa mörka funderingar, såg han herr Poulsin omsi