Dagens Nyheter – 1 oktober 1868, sida 2

ga — en fråga som ingen af de högtirade majori;tsherrarne besvarade, med undantag af dr Falck, om yttrade helt diplomatiskt, att eniså bred form amstilld fråga ej kunde annat än besvaras med ww. Det såg ut,som hr Björck ej skulle få det ingaste understöd af några — alla erkände den ackra tanken i hans motion, men påstodo på samna gång att förslaget ej var praktiskt. — Då beärde statsrådet Carlson ordet och visade, i ett ingre anförande, att det var mycket i motionen, om var värdt att taga vara på. Det behöfdes nycket väl några närmare bestämmelser angående orestens skyldigheter rörande folkskoleundervisvingen, och det var af stort behof påkalladt att resten åtminstone deltog i religionsundervisningen; lerigenom skulle skolläraren sjelf på samma gång undervisas och sporras. Någon så stor praktisk svårighet mötte detta ej heller, ty två tredjedelar af landets församlingar hade ej öfver 2 skolor, och bvå timmar i veckan under terminerna hade väl hvarje prest att offra åt den vigtiga saken. Kyrkomötet borde betänka detta ärendes vigt och ej affärda det så snöpligt, som utskottet hemstillt. Detta var dock förspillda ord, ty vid anställd votering bifölls utskottets betänkande i denna punkt med 31 röster mot 25, som afgåfvos för ett af hr Björnstjerna formuleradt skrifvelseförslag till regeringen. Första punkten bifölls utan votering. Den andra frågan, som blef föremål för kyrkomötets behandling i går förmiddag, rörde hr Waidenströms motion om förbud för kyrkligt älstenskap för dem, som evligt Matthei 19 kap. 9 vers äro förhindrade att äktenskap ingå. Utskottet hade föreslagit att denna motion ej måtte leda till nåfon kyrkomötets åtgärd, men ej motiverat gitt utåtande med något annat, in att utskottet ej anser att samhället bör tindra sina lagar endast på den grund, att någon af samvetsbetänklighet anser sig förhindrad att lyda en eller annan af dess bestämmelser. Öfver denna fråga utspann sig en lång diskussion, som dock ingalunda blef tröttande, ty den fördes med stor värma och talang och höjde sig betydligt öfver hvad man vanligen får höra. Denna debatt hade dessutom den särskilda betydelse, att här kämpade de sig så kallande bekännelsetrotra, hvilka man i dagligt tal kallar läsarne, emot icke allenast de med dem olika tänkande lekminnen, utan ifven mot statskyrkans presterskap. ev Tidningens knappa utrymme hindrar oss ifrån att i dag lemna en redogörelse för den märkliga diskussioneo; vi auteckna endast utgången deraf, som blef att utskottets förslag bifölls med 37 röster mot 12, som understödde motionen. Större delen af gårdagens aftonsammanträde upptogs af diskussion öfver kyrkolagutskottets betänkande n:o 14, afstyrkande doktorJ. Widens motion om införande i kyrkan af den s. k. lekmannaverksamheten. Motioniren åsyftade, att ett nytt kyrkligt embete för frivillig kärlekstjenst måtte inrättas, Redan under sitt första anförande frångick han emellertid detta förslag och formulerade ctt nytt, åsyftande det tillägg till 19 kap. 5 kyrkolagen, att stiftsstyrelsen skulle bemyndigas att i församlingarne utsända lekmän till spridande af Guds ord. I allmänhet voro alla de uppträdande talarne vänligt sinnade mot lekmannaverksamheten och ansågo densamma nytuig och — som det hette — välsignelsebringande för kyrkan. Endast kyrkoherden IHolmquist var af motsalt tanke. Det var isynnerhet de 8. k. kolportörerna, som blefvo föremål för hans vrede. Hos dessa hade tal. funnit andligt högmod, okunnighet i förening med fiendskap mot presterskapet och den lutherska religionen. Alla tealarne voro dock ense derom, att utskottets förslag borde bifallas, hvadan det också — för att tala med doktor Rundgren — såg ut, som om den fullkomligaste endrägt rådde bland kyrkomötets ledamöter och att man diskuterade frågan blott för nöjet att få tala. Efter slutad diskussion bifölls betänkandet utan votering. De talare, som uppträdde, voro utom de ofvannämnda biskoparne Beckman, Björling och Sundberg, doktorerne Euren, Sandberg och Sonden samt hrr P. Olsson och Torpadie. Derefter föredrogs samma utskotts betänkande i anledning af biskop Björcks motion om inskränkning af skarpskyttekårernas vapenöfningar å söndag samt om befrielse för presterskapet att i kyrkorna upplisa kungörelser derom. I anledning af förra delen af motionen hade utskottet föreslagit, att mötet skulle ingå med en begäran om regeringens befallning till öfverbefälhafvarne för skarpskyttekårerna att icke anställa vapenöfpingar å förmiddagarne af gönoch helgedagar. Beträffande motionens senare del, hade densamma blifvit afstyrkt. Den lifliga och underhållande diskussionen öfver detta betinkande öppnades af hr Victor Rydberg med ett utmärkt anförande. Tal. erinrade derom, att nödvändigheten att vara beredd på fosterlandets försvar hade ingått i nationens medvetande och fyllt skarpskyttekårernas leder. Dessa senare utgjordes hufvudsakligen af män, som under veckans lopp måste arbeta för sitt och de sinas uppehälle. Nödvitndi heten fordrade alltså, att dessa vapenöfningar, varom nu vore fråga, måste förläggas till söndagarne. Det kunde så mycket mindre vara något att anmärka mot denna anordning, som skarpskyttemötena oftast voro förenade med gudstjenst. Vår religionslärare hade ju dessutom sjelf sagt, att det är lofliigt att göra godt på sabbaten, och godt och ädelt vore det utan tvifvel att! bereda sig på