Dagens Nyheter – 1 oktober 1868, sida 2

som uttalar sig i tide:s fortgående arbete för ynbaruigen generad, drog sig undan, iemnande .olportören qvar. en Hyrkomötet. Främst på föredragvingslistan i går stodo tvenne srender af allt för genomgripande art, att ej ge anledning till vidlyftiga och mer än vanligt intressanta diskussioner. Det ena var kyrkolagsutskottets betänkande, i anledning af hrr 4. W. Björcks och domprosten Sondens motioner om presterskapets befriande från verldsliga göromål och i sammanhang dermed religionsundervisningens i folkskolorna öfverlemnande åt presterskapet. I afseende 3 första punkten hade utskottet föreslagit att ingå till k. m:t med anhållan, att k. m:t ville tillse huruvida icke rvågra af de borgerliga förrättningar och verldsliga göromål, som pu åligga presterskapet, äro af beskaffenhet, att dess befattning dermed må kunna och böra uppböra. Beträffande åter sednare punkten, eller herr Björcks förslag att kristendomsundervisningen i folkskolorna bör af presterskapet öfvertagas, hade utskottet hemställt alt ingen kyrkomötets åtgärd måtte deraf föravledas. Såsom stöd bärför hade utskottet hufvudsakligen anfört, att förslaget, isynnerhet i större församlingar, ej var praktiskt utförbart, att genom undervisningsskyldighet i detta folkskolans vigtigaste ämne skulle presten bli en egentlig folkskollärare, och ehuru utskottet erkänner att detta ej kunde blifva annat än till nytta för undervisningen, så tror det dock, att dermed skulle rubbas den oafvisliga grundsats, folkskoleväsendets utveckling, att nemligen barpaundervisningen kräfver sin man, som odeladt måste deråt egna sin tid och sina krafter. Till detta långsökta och besynnerliga skäl hade utskottet fogat den ej mindre kostliga tiraden, att presten, om också befriad frän verldsliga göromål, har sin tid delad för församlingsvårdevs mångfaldiga omsorger och derför ej kan, utan att försumma andra pligter, bindas vid folkskolan och ej heller bör på ett så specielt område som folkskolans utnötas! Man rmärko att det var fråga om två timmars undervisning i veckan. Debatten öppnades af hr Warholm, och ingen lärer väl öfverraskats af att höra honom önska ha det gamla tillståndet oförändradt qvar. Han ansåg det högst nödvändigt att presten förde kyrkooch husförhörsböcker, som hittills, att han assisterade häradsskrifvaren vid mantalsskrifningarna, att han upprittade längder öfver de beväringsskyldige, att han, och ingen annan, om möjligt höll reda på hvart personer flyttade och hvärest lösdrifvare möjligen kunde vistas och anträffas och att han samlade materialier till folkstatistiken; m. m., men han ansåg det alls icke vara af samma vigt, att presten öfvertog det uppvixande slägtets undervisning i religionen. Genom att skiljas från de verldsliga bestyren skulle presten isoleras från sin församling och ej bli i tillfälle att lära känna dess medlemmar; det patriarkaliska förhålländet mellan herden och hjorden skulle alldeles upphäfvas, och — menade hr Warholm — månget tillfälle beröfvas presten att lära känna församlingsmedlemmarnes andliga tillstånd och dessa att för sin själasörjare öppna sina bekymrade hjertan. Han yrkade derför afslag å utskottets hemställan i första punkten samt att motionerna måtte rent åf förfalla. Samma thema varierades af prosten Andersson, som öppet yttrade att det låg i presternas eget intresse med afseende på sättet för deras löners utgående, att de åtminstone finge vara med om mantalsskrifningen, af dr. Falck, som ville ha det gamla qvar, emedan det var mycket bra, och dr. Sandberg, som hyste den för hans ståndsbröder nedsittande farhågan, ätt många af dem, om de mista de verldsliga göromålen, skola falla i frestelse att försjunka i ett littjefullt lif. Presten i den evangeliskt-Lutherska kyrkan innehar ej en sådan ställning till församlingen att han får lefva ett munklif. Häremot anmärktes mycketriktigt, att om presten befrias från verldsliga bestyr, skall han naturligtvis få mera tid att egna sig åt utöfningen af sitt egentliga kall, och vi anmärka med nöje att flera presterliga ledamöter, såsom hrr Sonden, Iundgren och Rus, höjde förordande röster i detta afseende. Af lekmiännen yttrade sig hrr Torpadie och P. Olsson för bifall särskildt till första punkten. Den sednaste talaren kunde ej återhålla sin förundran öfver hr Warholms anförande; han hade aldrig förut hört någon själasörjare vara belåten med en pastors verldsliga göromål inom församlingen. Hrr Liedholm och Eden yttrade sig naturligtvis ifven i denna fråga; men dessa talares anföranden är kyrkomötet vant vid att finna så innehållslösa, att man ej fäster uppmärksamhet derpå, och var ref. ej genom sorlet i salen istånd att höra hvad de yrkade, eller om de framställde något yrkande alls. Den sednare punkten, eller om religionsundervisningen, gaf anledning till en särskild diskussion. Presterskapet, understödt af hrr JINordström och Torpadie, stred tappert mot hr Björck, som försvarade gin motion och framställde till de högtärade herrar, som bildade majoriteten inom kyrko mötet, frågan om hans uttryckta åsigter om religionsundervisningens vigt och ordnande ej voro rikan rn At rt DR NA