Dagens Nyheter – 24 september 1868, sida 2

ll skrifvelse angående bibelkommissionens öfverittning af Nya Testamentet och hvilket förslag ar af följande lydelse: att kyrkomötet gillar de grundsatser, kommissioen vid öfversättnir utarbetande iakttagit och ofvanberörda ning nilrmare utvecklat ; nen att, då mot tillämpningen af dessa grundsater, så vil i allmänhet som i enskilda fall, af de ranskande myndigheterna många anmirkningar lifvit gjorda, hvilka, om de än icke i allo befinvas vara grundade, likväl ådagalägga, att arbetet innu icke vunnit erforderlig fulländning, kyrkonötet må i underdånig skrifvelse förklara, att den mlagda öfversättningen, i för handen varande skick, icke bör till kyrkligt bruk antagas, samt att mötet, af sådan anledning och för det angelägna irendets vidare befrämjande, ville anhålla, att KR. M. må anbefalla kommissionen att, så skyndsamt som omständigheterna medgifva, företaga förnyad bearbetning af Nya Testamentets öfversättning. Sedan etc väckt förslag om tillsättandet af ett särskildt utskott för behandlingen af denna fråga blifvit förkastadt med 34 röster mot 20, började debatten om sjelfva förslaget. Hr Rydberg erhöll först ordet, och gaf hans anförande anledning till en diskussion, som blef den lifligaste och intressantaste som ännu inom kyrkomötet förekommit. Hr R. kunde ej gilla det sätt, hvarpå bibelkommissionen fullgjort sitt uppdrag att öfversätta Nya Testamentet. Iden nya öfversättningen qvarstodo remligen ord och meningar, om hvilkas oäkthet numera ej något tvifvel återstår, då det blifvit utrönt att deicke återfinnas i de äldsta urkunderna. Exempelvis anfördes 7:de versen i 5:te kap. af Johannis 1:a epistel. Talaren lemnade en historik öfver tillkomsten af denna vers — en historik som gaf honom anledning visa prof både på sin beläsenhet och sin ingalunda vanliga förmåga som talare — och slutade med, att han ej kunde biträda de grundsatser, som ledt bibelkommissionen, ej heller godkänna det nu till mötets prötning framlagda öfversättningsförslaget. Domprosten Toren, mediem af kommissionen; godkände anmärkningen mot det anförda bibelstället, men urskuldade sig sjelf med att han varit bortrest under det den slutliga redaktionen af öfversättningen verkställts. Erkebiskopen ansåg sig äfven böra förklara, att han ej hade någon del uti, att nämnde vers blifvit intagen i den nya öfversättningen. Han anmärkte dock att den stod inom klammer, hvilket skulle betyda att den ej var af samma värde som det öfriga innehållet. Professor Warholm upplyste att blånd de lärde var frågan om oäktbeten af denna vers erkänd långt innan den offertliga diskussionen dermed började sysselsätta sig; men man skulle komma ihåg, att bibelkommissionen. bade att sysselsätta sig med öfversättning, ej med textkritek. Denne talare Jät hänföra sig till flera djerfra påståenden, och i sin ifver att bålla bibelkommissionen om ryggen och vederlägza br Rydberg, bemötte han uttryck och satser, som hr R. aldrig haft i sitt anförande. Detta gaf br JIibbing antedning erinra om erkebiskopens ord vid öppnardet af kyrkomötet, att dess medlemmar måtte bemöta hvarandra med inbördes aktning och kärlek. vad avgick erkebiskopens anmärkning, att de mindre trovärdigå bibelställena voro särskildt utmärkta, antiogen med mindre stil eller satta inom klammer etc., så anmärkte hr Ribbing mycket riktigt, att sådana språkliga finesser begriper icke allmogen; bättre då att rent af borttaga sådana rågningar. Flera allvarsamma ånmärknivgar gjordes äfven mot det i den nya öfversättvingen begagnåde språket, och flera exempel anfördes derpå, att ord blifvit från äldre öfversättningar bibehållna, som nu för de allra flesta äro obegripliga. Det var endast hr Warholm som äfven i detta afseende uppträdde för bibehållandet af det gamla bibelspråket såsom det enda rätta. Dr Sandberg gick dock längst — i öppenbet af alla; han ville nemligen heldre Na den gamla bibeln qvar med dess orimligheter, än en ny felfri. Det skulle väcka så stor oro i församlingen, om den finge en bibel som den ej kände igen hvarken till språk eller innehåll. Lektor Waldenström yrkade med mycken värma att den svenska bibeln, som i egentligaste mening är en folkbok, måtte bli affattad på ett rent och begripligt svenskt språk, så att den äfven i detta hänseende måtte bidraga till folkets bildning. Han ville uppställa endast tvenne grundsatser för bibelkommissioner, nemligen trohet mot grundtexten och trohet mot svenska språket. Hrr Bergstedt och A. W. Björck yrkade äfven att kommissionen måtte lägga sig mera vinning om att bortrensa från öfversättningen alla osvenska ord och uttryck, så att vi få vår bibel på det språk, som den nuvarande generationen skrifver och förstår. Sedan diskussionen slutat, antogs genom votering med 35 röster mot 15 skrifvelse försla