Dagens Nyheter – 24 september 1868, sida 2

en roman af herr TUrfå, hvilken han, snart sagdt, lärt sig utantill. — Men bur skall han kunna förena denna smak med det gamla hofvets? — Ingenting är lättare. När vår vän var ung, älskade ban alla fruntimmer, efter hvad man påstår. I samma mån han åldrats, har hans hjerta kallnat; men han tror sig dölja detta, likasom han inbillar sig kanna utplåna sin pannas skrynklor, derigenom att han låtsas ha blifvit omvänd i den mån han lärt känna och värdera de dygderika hjeltarnei Astree. För att kunsa uppgifva en orsak, hvarför han ej gör någon at de sköna sin kur, berömmer han sig af sin trohet mot en enda, som han icke namngifver, som ingen sett eller någonsin skall ge, af det enkla skälet att hon ej finnes till annorstädes än i hans fantasi. — Kan det vara möjligt att han ännu vid sin ålder tror sig böra synas förälskad? — Det måste väl förhålla sig så, eftersom han vill anse3 vara ung. Om han öppet tillstode att qvinnorna blifvit honom likgiltiga, så att han icke hade tycke för någon enda, hvartill tjenade det väl då att han målar sig i ansigtet och begagnar peruk? — Menar ni att det är omöjligt att vara ung och låta bli att förälska sig i en qvinna? — Den frågan kan jag verkligen icke svara på, genmälde fru de Beuvre muntert skrattande; jag saknar helt och hållet erfarenhet i dylika saker och känner ej männens hjertan. Men jag har någongång hört sägas att så är förbållandet, och herr Bois-Dor6 tyckes vara öfvertygad derom. Hvad tror ni sjelf, min herre? — Jag tror, sade äAlvimar, som var nyfiken att komma underfund med dena unga qvinnans tankar i detta ämne, att man kan lefva ganska