Dagens Nyheter – 24 september 1868, sida 2

änge på minnet af en förgången kärlek, medan man undertiden väntar på en ny. Hon svarade ingenting och betraktade himlen med sina stora blåa ögon. — Hvad tänker ni på? frågade han med en måhända alltför öm förtrolighet. Lauriane tycktes blifva förvånad öfver denna närgångna fråga. Hoa såg honom rakt i ögonen, och hennes blick sade ganska tydligt: . — Hvad har ni dermed att göra? Emellertid yttrade hon leende och utan att i sina ord inlägga en stränghet, som i alla fall skulle ha tjenat till föga. oo— Jag tänkte på ingerting. ooo Det kan ej vara möjligt, man tänker alltid på något eller någon. ooEns tankar kunna dock ibland vara så kringirrande, så flyktiga och obestämdå, att man ej från det ena ögonblicket till det andra kommer ihåg dem. : Lauriane talade icke sanning. Hon hade tänkt på Charlotte dAlbret, och vi vilja berätta hvad hon under sin korta dröm tyckt sig se. Denna stackars prinsessa hade uppenbarat sig för henne och besvarat den åf CAlvimar framställda frågan. Svaret var följande: Eno ung flicka, som ännu icke varit fästad vid någon, emottager understundom obetänksamt den kärlek, som bjudes henne, emedan hon erfar ett oemotståndligt behof af att älska, och det händer till och med att hon faller i armarne på en brottsling, som plågar, Vanärar och öfvergifver henne. DAlvimar kunde visst icke ana den upplysning, som hans följeslagarinna på ett så besynnerligt sätt erhållit; han trodde att hon koketterade, och skämtet roade honom, oaktadt hans hjerta var hårdt som sten.