seigneur på den tiden, förblef ända till sin tragiska död, ledaren af regentinnans 05aständiga och fala politik. Efter marskalk dAncres mord måste dAlvimar, som komprometterat sig mycket genom sitt deltagande i Paris-sergeantens?) affär, aflägsna sig, för att icke bli inblandad i en obahaglig rättegång. Han skullo visserligen ha velat småningom ställa sig in hos konungens nye gunstling, herr de Luynes; men han kunde ej komma derhän; och ehuru han icke var mera samvetsgrann än i allmänhet en hofman på hand tid, kände han att han ej skulle kunaa fiuna sig vid den kungliga politiken, som gick ut på att göra medgifter åt kalvinisterna, hvar gång man hoppades köpa de prinsars undergifvenhet, som använde den reformerta religionen såsom medel att tillfredsstalla sin ärelystnad. När drottving Maria råkat i uppenbar onåd, fann Sciarra CAlvimar med sitt intresao förenligt att visa sig trogen hennes sak. Han tänkte att partierna aldrig äro utan ressurser och att alla ha sin tid. För öfrigt skulle drottningen, äfven om hon måste stanna i landsflykt, ha makt att skapa sina trogna anhängare3 lycka. Allt är relatift här i verlden, och dAlvimar var så fattig, att han ingalunda hade skäl att försmå pgåfvor af äfven den mest ruinerade kungliga person. Han var derför behjelplig vid den hemliga ) Skomakaren Picard, sergeant vid borgarmilisen, åtnjöt ganska stort inflytande. Då Concini ville öfverträda ett förbud, öfver hvars iakttagande Picard var beordrad att vaka, lit marskalk dAncre prygla honom. Folkets raseri var så stort att dAnere ansåg sitt lif sväfva i fara och lemnade Paris. Två betjenter, som hade biträdt honom vid utförandet af hans hämnd, blefvo hiängda.