Dagens Nyheter – 16 september 1868, sida 2

it biljettkontoret eller det nya konsttemplets , ortar, utan att lyckas vinna inträde. Huset I le ar utsåldt långt förut. e Hr Ahlgrensson har icke fått eller kunnat! s ndra salongens form, men han har med enkla ! e iedel — penseln och litet färg — gifvit den5 amma en ny karakter, gifvit den en luftighet, j n lädtighet och smakfullhet som den förut en b ast i mindre grad egde. Han har i en möreg are ram infattat sidornas Jjusa bottenfält, js ch från medaljongerna på denna botten blicka I uusikens och dramats heroer ned på deras )b eundrare. c Repre:entationen inleddes med en uvertyr af 1! Wug. Söderman — en prolog i toner —; och i! n vackrare skulle ingen skald skrifvit. En låskör och en sångkör utföra om hvartannat : ina motiver och deras rikt broderade melodier ! ammarflyta slutligen i en. Underliga disso). sanser slå örat; man lyssnar uppmärksamt; ! nan förvånas att detta, som till en början fö) refaller som disharmoni, kan, när det hela uppI: attas, göra ett så hänförande intryck. Hr Sölermans komposition är lika originel som bevagfull. Derefter kom ordningen till hr Jolin att fängsla publikens tankar och känslor. En ung tjensteman (br Wagner) har ryss gift sig. Hans sköna maka är dotter af en välboren president, som är svag, och af en moder som begagnar sig af denna svaghet till att föra ett lysande hus, i hvilket hennes dotter (fröken Gurli Åberg) blir ett bortskämdt barn. Hon vill ha roligt, ingenting annat än roligt, och bon tycker att, då hennes man på bröllopsdegen erhållit de 530,000 rdr en gudmor testamenterat henne, vittnar det om en alltför långt drifven hushållsaktigbet hos honom att icke låta henne hafva så roligt som hon vill. Men han har ecke fått dessa 50,000 rdr. Hennes fader bar användt dem i en vågad spekulation på landtegendomar, hvilken ban fruktar skall sluta med ruin. Gubbens heder står på spel. Mågen är icke den som vill blottställa denna genom att för någon menniska yppa, det den gamle användt de honom för hans dotters räkning anförtrodda medel. Härifrån härflyter den dramatiska konflikten. Den unge gifte mannens förtrognaste vän, en brukspatron, har en maka af helt annat slag. Hon är filantropisk. Hon lefver för att uppsöka fattiga och göra godt, och hon vill icke bo i Stockholm, der den glade brukspatronen, den tokige Figge, så gerna önskar förblifva. Han föreslår sin vän att de skola byta hustrur; och när den unge tjenstemannen saknar all lust att byta bort fröken Åberg mot fröken Hermansson, förmår brukspatronen sin forne Upsalakamrat att åtminstone försöka kurera sin Leonora genom att under några månader låta henne tömma röjets bägare ända till botten. Men det finns ingen botten på denna bägare för Leonora, och när hennes man, efter att hafva på kuren användt hela sitt fädernearf, finner henne icke visa ringaste tillstymmelse till bättring, yppar hän plötsligt för henne att han icke eger någonting och att det ej återstår för henne annat än ett lif af försakelse. — Men hvar äro mina 120,000 rdr? frågar den icke allenast bortskämda, utan äfven all granrlagenhet beröfvade unga qvinnan — 120,000, säger hon, ty en beställsam förtalare bar låtit arfvet växa ända derhän. Mannen kan icke yppa mera än att han förlorat hennes arf på en vän. — Och du har offrat mig för en vän . ... Nej, det är för den der sköna Clemence! Läsaren vet redan att det verkligen var en vän, nemligen svärfadren, som de 50,000 1iksdalerna ofrivilligt offrats åt. Clemence är en dame at demimonden, för hvilken auditören har en affär att utreda. Leorora öfverger sin man. Hon försvinner spårlöst. Har hon tagit lifvet af sig? Hur slutas pjesen? Vi lemna åt de läsare som blifva i tillfälle dertill att sjelfva taga kännedom derom på stället och att draga all möjlig nytta af den lärdom hr Jolin med detta stycke velat inprägla. Om man icke alltid med oblandadt nöje sett fröken Gurli Åberg på den större scen, som genom en oskicklighet beröfvats denna prydnad, så har hon deremot strålat som en sol på den mindre scenen med dess mindre anspråk. Man har med glädje der sett dessa många spår af en skola som är landets första äramatiska och som för närvarande står högre än någonsin. Hr Wagner eger styrka och värma; och det för oss Stockholmare något fremmande manår, genom hvilket han ännu i viss mån skiljer sig från de kungliga teatrarnes skådespelare, skall ganska visst försvinna när han hunnit mera studera dem.